Blå havet viskar andas

Jag tröstäter mariekex i sjuka mängder. Den enda lyx jag hade råd med. Här är vi nu. Det har på inga sätt varit en bra dag och utan någon vidare att tala med ger jag mig hän åt födoämnena härmed. Det är så man gör, ibland. Fast jag är ju inte överviktig i alla fall, fast somliga tror att jag kommer bli det när jag blir stor. Jag hoppas jag bli glad och snäll när jag blir stor. Men det är en annan sak. Jag tänker även äta mina goda rester ikväll, bara därför att jag tycker synd om min dag. Inte om mig, men om mig själv genomlidandes den här dagen. Och än är inte schemat över.

Fast egentligen vet jag inte. Jag gör bara det jag behöver för att precis passera. Varken mer eller mindre. Absolut inte mer. Inget mervärde inte. Då äter man inte billiga mariekex och rester (hur goda de än må vara). Det visste ni! Nåväl. Jag ska nu arbeta mig den extremt mödosamma vägen till kylen och värma mig de välkända resterna. Kanske smular jag mariekex över alltsammans. För jag är inte frisk.

Smaklig måltid, Livet.