Blå havet viskar andas

Jag kliver upp. Tittar ut genom fönstret och kan konstatera att idag är det ingenting annat än en vanlig norrländsk höstdag. Inga förskönande ord om denna gråhet. Elin har återvänt och fyller på vänskaran fint. Frågan är bara för hur länge. Hon verkar ha fått smak på världen. Nåväl. Det ställs till med någon sorts fest. Här, hos mig. Med äppelpaj och många glasflaskor. Jag klagar inte, nu när jag städat undan gårdagen. Fast det är nog inte meningen att man ska hamna på Kalles en måndag. Så vi går hem, var och en till sitt. Jocke är nog den enda som tror att jag mörkar angående vem den andra tandborsten i mitt badrum tillhör. Den är totalt oanvänd väntandes på sin framtida ägare. Den kan få vänta. Snart är det vinter och de står inte i kö utanför min dörr för att få använda min tandborste. Det vill jag inte att de gör heller. De få utvalda ska jag välkomna in. De övriga ska hänvisas ut i kylan igen. Jag vill vara hård! Är det inte. Så går livet.

Nu är det dags att koppla bort och gå till jobbet. Det ni. Är en fest.