Blå havet viskar andas

Visas mornar är Piteå som ett ruskigt Hanoi. Vackert och uppvaknande i allt det gråa.
Trots allt värme, trots alla möten är det dit jag längtar igen.
Över huvud taget.
Så jag ryser varje morgon när jag promenerar. Vill fånga känslan i en glaskupa och behålla den.
Här så nära. Andas den.
På så sätt minns jag, på känslan. Så minns jag mitt Hanoi varje morgon.

Kanske är det så man kommer över känslostormar?
Att hitta substitut och längta tillbaka som till en bra dröm.
Det är lite som att vilja äta utan aptit.
Hoppas att det går.
Vissa dagar är det så här.
En plats, en sång länkar till allt.
Hanoi är mitt allt. Ruskigt och grått.