Blå havet viskar andas

Det är själva resan jag saknar. Själva rörelsen.
Att hamna någonstans är liksom underordnat.
Jag saknar ingen speciell plats.
Kanske en ny.
Jag saknar att resa. Att åka tåg. Kanske buss.
Se världen röra sig utanför medan tiden står alldeles still.
Jag behöver aldrig komma fram. Det gör man så sällan.
Alltid vidare, alltid fram.
Tänker jag när jag kör genom regnet och känner att jag sett allt.
Att jag inte behöver vrida på huvudet och se efter.
Fast ängarna glänser. Så är jag en del av världen som snurrar där.
Utanför bilen.
Kan inte drömma om den. Måla upp bilder och så.
Jag saknar rörelsen i resandet.
Känner hur det rycker.
Och fram kommer vi aldrig. Om någon trodde det.