Ett annat årtionde
Ibland känner jag mig som en enda stor klisché. Enbart här för att fylla andras (förutfattade meningar) om mig själv. Det kan vara oftare än ibland. Men det gör ingenting. Ingenting alls. För jag är alls inte ensam. De flesta sitter där och säger saker som någon annan, eller de själva, redan sagt. I sina fina soffor. Det är klyschorna som för oss samman, som människor, hur klyschigt det än kan låta. Det är mänskligt med klischéer. Så...
Jag vet inte vad det är som fått den här dagen att kännas så friskt pigg. Det är liksom inte logiskt. Det ligger vinter i luften när jag går hem i månskenet. Jag går till och från ett jobb som inte får mig att hoppa högt av glädje. Fast jag har börjat undra om den magiska känslan som infinner sig när man kommer hem väger upp det mindre bra med att vara där. På så vis börja om, andas ut och gå tillbaka. Det är bara så skönt att komma hem. Det gör sitt, fast det är tomt dit jag kommer. Mörkt med. En vunnen auktion på internet, en helt duglig lunch och vaniljvisp på tetrapack drar sitt strå till den lyckliga stacken. Drömmen om Amerika har vaknat och sätter upp ett mål. Något att blicka fram emot. Och den bästa serie jag sett i svenskt tv gör absolut en stor del. Upp till kamp på Svts webbtv är nog det alldeles bästa. Gräddan på moset.
En till sak som skulle rädda mänskligheten (mig själv) är Lars Winnerbäcks nya skiva. Nåväl, det kommer väl det med.
Det är bara så konstigt. Det känns nästan bra. Det är så ovant. I stället för att gå runt och vara olyckligt kär i ingen speciell, eller någon alldeles särskild för den delen, är jag nu bara lyckligt kär i ingen speciell. Kanske mig själv. Kanske klischéerna. Som jag nu bröt för en stund. Ibland är det bara så.
In your face, normalitetspolisen.
Jag vet inte vad det är som fått den här dagen att kännas så friskt pigg. Det är liksom inte logiskt. Det ligger vinter i luften när jag går hem i månskenet. Jag går till och från ett jobb som inte får mig att hoppa högt av glädje. Fast jag har börjat undra om den magiska känslan som infinner sig när man kommer hem väger upp det mindre bra med att vara där. På så vis börja om, andas ut och gå tillbaka. Det är bara så skönt att komma hem. Det gör sitt, fast det är tomt dit jag kommer. Mörkt med. En vunnen auktion på internet, en helt duglig lunch och vaniljvisp på tetrapack drar sitt strå till den lyckliga stacken. Drömmen om Amerika har vaknat och sätter upp ett mål. Något att blicka fram emot. Och den bästa serie jag sett i svenskt tv gör absolut en stor del. Upp till kamp på Svts webbtv är nog det alldeles bästa. Gräddan på moset.
En till sak som skulle rädda mänskligheten (mig själv) är Lars Winnerbäcks nya skiva. Nåväl, det kommer väl det med.
Det är bara så konstigt. Det känns nästan bra. Det är så ovant. I stället för att gå runt och vara olyckligt kär i ingen speciell, eller någon alldeles särskild för den delen, är jag nu bara lyckligt kär i ingen speciell. Kanske mig själv. Kanske klischéerna. Som jag nu bröt för en stund. Ibland är det bara så.
In your face, normalitetspolisen.
Kommentarer
Trackback