Blå havet viskar andas

Det är fest. Överallt verkligen. Och här sitter jag och bloggar. Ja, jag orkar inte sjunga med grannens skrålande om än det inte låter lika förskräckligt som det kunde ha gjort. Inne i stan ekar rösterna längs tomma gator. Där fönster står  uppe och festen slipprar ut. Lite känns det som om man står på utsidan (vilket jag gör) och tittar in (vilket jag inte gör, jag lyssnar bara). Egentligen är det inte fest jag suktar efter. Vägde argumenten för och emot att gå på Systemet idag. Och jag gick inte.

Det är bara känslan av att allt man hör är ställen där man inte är välkommen. Jag säger inte att jag vill vara välkommen men det är en speciell känsla att vandra hem genom den staden. Alla är på väg någonstans, förutom när man kommer den korta biten upp till mina gator. Alldeles nära men en bit bort, brukar jag beskriva dem. Här vandrar ensamma män sina hundar runt en lyktstolpe och alla ensamma verkar inte ha någonstans att gå. Fast ändå promenerar de. Har jag märkt. Hur ofta jag än tittar ut genom fönstret går någon förbi. Någon ensam, någon mindre lyckad. Snygg antar jag.

Hit kommer jag när jag går hem. Här lagar jag kvällsmat och spelar musik lagom högt. Långt bort från allt men vill ni mig något är jag bara ett stenkast bort.