Blå havet viskar andas

Idag har jag ingenting att skriva. Fast jag gillar vanan av att ha det så...
Jag har ingenting att säga.
Utom att det  ibland är svårt att sluta skratta. Och ibland att sluta gråta.
En del gånger vet man inte vad av det man ska göra.
Det är en klyscha. Fast den funkar.
Och natten är så där härligt bister.
Inatt förväntar jag mig galna drömmar som kommer snurra mig runt.
För att jag ska bli lite yrare. Det är så sjukt hur verkliga mina drömmar är.
Får se om jag sover.
Antingen gör jag det och vaknar av galenskaperna.
Eller så gör jag det inte och tittar ut över tomma vyer.

Det är skönt att skriva. Rensa ut dagen inför nästa.
Lugna mig från spöken som skräms. Och de som inte gör det.
Ibland önskar jag att jag kunde sjunga, med.
Ha ett band. Ett extremt litet ett och kliva upp på någon rökig scen.
Kanske vara full. Sjunga min musik som inte finns.
För de få utvalda.
De visa män som hittade dit.
Det önskar jag ibland. Jag är tondöv.