Blå havet viskar andas

Läser gamla ord i konstiga system. Läser att jag inte tycker om hösten, eller jag gjorde det inte då. Hade säkert en alldeles utmärkt förklaring då. Det har jag inte nu. Jag gillar banne mig den här årstiden. På ett sätt bättre än alla andra. Fast på de flesta sätt regerar sommaren över årstiderna. Det är dock ohyggligt vackert med höst. För mig är det livsbejakande. Jag blir sugen på att leva när det är höst. Sen kommer vintern och tar död på det med, men låt oss njuta så länge det varar. Liksom.

För hösten handlar om att suga ut det bästa. Lite som en efterfest. Alla vet redan vad som hänt och nu kommer avtoningen. En stilla gitarr och sköra kvinnoröster sjunger dig till söms. Till vinter. Det här och nu vi tänker över hur allting är. Då det är helt okej att försvinna, eller komma tillbaka. Hösten passar för allt. När det blåser vill jag stå där i motvinden och titat ut över stormiga hav. Vågorna slår in och inte alls saknar jag sommaren. Snarare skyr jag vintern.

Livsbejakende var ordet. Jag vill vira min halsduk ett extra varv och bara gå. Om jag inte har någonstans att köra. Bara gå ut och känna friskheten i luften. Utan tvång och alkoholångor. Och den svaga solen lyser alldeles lagom. Där kan jag gå och fantisera om sällskapet jag skulle kunna ha.

Hösten är fantastiskt slår jag till med. I år.