Blå havet viskar andas

Att världen är funtad som den är, är liksom inget nytt. Både på de små och stora planen. Det är som det är, säger vi hela tiden. Tar det för en sanning. Hur mycket vi än försöker kommer ingenting ändras måste väl det betyda? Eller att en högre makt styr. Nåväl. Allt är som det är. Det kan jag utan problem ta. Vad jag inte kan ta är att vi inte har någon att skylla det på. Nu pratar vi om de lite mer lokala och personliga lägena. Hur allting är som det är (och vi kan inte göra någonting åt det). För all världens ondska är ju George W Bush fel. Eller Usama bin Laden. Beror helt på hur man ser på det. Och allt ont som sker i kära Sverige kan vi alla numera skylla på en skallig man från Täby. Han och hans gäng firade ett år som svenska syndabockar, ett stort grattis!

Jag saknar helt enkelt syndabockarna. De som rätteligen elelr helt felaktigt tar på sig skulden. En eller flera. Någon att skylla allt som jag inte tycker är så himla värst bra här i livet på. Fast jag har kommit underfund med att det inte finns så värst många. De som finns har bra alibin med. Så jag har ingen att skylla all min ledsamhet och ilska på. Därför tar den aldrig riktigt slut. Det finns ingen punkt förutom mig själv jag kan kanalisera alla tankar och känslor på så allt går bara runt.

Så vill du vara mitt alldeles egna bollplank, min syndabock för allt som det inte finns ord för. Ring mig. Snälla, rara.