Blå havet viskar andas

Det är ingen ultimat dag att vara ledig på. Det måste jag nog slå fast. Det regnar och ingen är ledig. Fast ledig och ledig, har jag verkligen varit det? Frågar jag mig själv, känns inte så. Fast jag fick mig lunch och umgänge en stund, en del återseenden och en kaffe jag inte hann dricka. Det tog jag igen genom att dricka en med kamrat Burre senare och beklaga oss över det mesta. Sen fick jag en del sköna nostalgitrippar och god mat som höjde dagen. Så dagen får ett knappt godkänt trots att det här kan vara det tråkigaste inlägg du kommer att läsa. Vad vi kan slå fast att det är mycket förändringar i luften, och ibland kan man sakna de där säkra korten när allting kränger. Fast bara ibland. Viva la revolution!