Blå havet viskar andas

Så var förändringen gjort. Nu sitter vi här, eller jag, och det är tomt och nytt och en del av de spöken som jagat mig är nu borta. Fyra blåa väggar med spruckna tapeter var allt det var, tänkte jag när jag drog upp rullgardinen på det lilla fönster för absolut sista gången. Jag är längre inte herre över de små gator som alla hade slut. Återvändsgränder för att hitta hem igen. Jag skänker dem till vem helst som godtar dem. Det är liksom fritt. Inte så att jag inte kommer att komma tillbaka. Det är inte långt eller så. Men det är inte samma sak då. De  kommer inte tala till mig på det där trygga sättet ingen främling föstår. Jag kommer vara en gäst, en förlorad son. Fast klara med varandra blir vi aldrig. Jag och mina små gator.

Nu sitter vi här. Hemma. Ingen soffa och knappt några lampor som lyser upp i mörkret. Fast egentligen känns det bra. Saknad har inte med placering i världen att göra och allting ska alltid bli bra i slutet. Det har alla lovat mig genom åren. Jag tror dem blint än. Det kommer bli perfekt och det är inte någonting jag orkar gå runt och tänka på nu. Nu är jag här för att stanna. Och börja den reviderade planen för alltings lyckliga slut.