Ensam svänger vi av där vi tror oss finna något att bekräfta oss själva med
Borttynande glesbygd men solen lyser.
Jag inser vägens dragningskraft på nytt bakom ratten, ensam framsusande genom norrländskt inland. Ser husen där människor fortfarande bor, två och två isolerade från allt annat. Ser hur de hukar sig under något okänt. Hur de genom att vara byggda som de är byggda på sätt och vis förnekar sin egen existens. För vad man inte vet om kan man inte känna till och inte överge. Så tar de stånd mot ödsligheten. Någonstans sitter en man på en trapp där han säkerligen kommer sitta igen. Jag saktar inte ner.
Husen målas inte, fönstrena är som små gluggar. För man vet aldrig när det tar slut. De ser hur det har gått, husen, för de stora vräkiga gårdarna som inte klarade sig. Som någon lämnat kvar att vaja sönder i vinden. De blir ett med naturen.
Långa sträckor är det bara jag och vägen som slingrar sig. Det är spännande med vägar man faktiskt inte vet vilket håll de ska kröka sig åt bortom nästa backe.
Varje vattendrag är som en visdomstand man efter att ha vunnit kan visa upp.
Jag känner att här skulle jag kunna stanna, fast jag vet att jag snabbt skulle tröttna. Som vi människor tröttnar på allting, men jag känner att jag inte skulle må dåligt av ett motorhaveri just här, där isen blottar en fläck vatten och sjöfåglarna flyger så sakta som det känns att flyga flygplan. De kommer nog fram de med.
Jag inser vägens dragningskraft på nytt bakom ratten, ensam framsusande genom norrländskt inland. Ser husen där människor fortfarande bor, två och två isolerade från allt annat. Ser hur de hukar sig under något okänt. Hur de genom att vara byggda som de är byggda på sätt och vis förnekar sin egen existens. För vad man inte vet om kan man inte känna till och inte överge. Så tar de stånd mot ödsligheten. Någonstans sitter en man på en trapp där han säkerligen kommer sitta igen. Jag saktar inte ner.
Husen målas inte, fönstrena är som små gluggar. För man vet aldrig när det tar slut. De ser hur det har gått, husen, för de stora vräkiga gårdarna som inte klarade sig. Som någon lämnat kvar att vaja sönder i vinden. De blir ett med naturen.
Långa sträckor är det bara jag och vägen som slingrar sig. Det är spännande med vägar man faktiskt inte vet vilket håll de ska kröka sig åt bortom nästa backe.
Varje vattendrag är som en visdomstand man efter att ha vunnit kan visa upp.
Jag känner att här skulle jag kunna stanna, fast jag vet att jag snabbt skulle tröttna. Som vi människor tröttnar på allting, men jag känner att jag inte skulle må dåligt av ett motorhaveri just här, där isen blottar en fläck vatten och sjöfåglarna flyger så sakta som det känns att flyga flygplan. De kommer nog fram de med.
Kommentarer
Trackback