Blå havet viskar andas

Nej, det blir nog ingen sommar i år. De betongbruna husen säger att de faktiskt är bättre än vintern, vill nästan tro att de är bättre än oss. Där vi står och tittar ut medan allt går sönder.
Färgen på räcket, världen som faller efter år av misshandel och mina svidande ögon. Hornhinnor som brister i kanten. Inte för att de sett för mycket, utan för att de inte kan vila mellan allt som är så vackert.
Allt som måste ses för livet blir mer och mer en brusande flod. En dag när någon trodde han gjorde oss en tjänst, brast en damm. En å blev en flod och nu drunknar vi i allt vi ser.
Det går inte att blunda. Då missar du piken och så blåste det kalla vindar.
Jag saknar en enda händelse. Som får allt att stå stilla, och som vad man än tycker om den får en att tycka. Någonting. Brinna av glädje eller ilska. Vad som helst utom istid. Eller vilda floder.
En lösryckt händelse som samlar folk runt tv-apparaterna i fönstret hos närmaste återförsäljare. De är där för att det händer ingenting annat. De är det, just då är allt två meter bort evigt mörker. Till nästa ö av samvaro. Det vet vi ingenting om där vi står.
Vissa kallar det utveckling dit vi gått. Till landet där dammar brister och ingen sommar kommer.
Jag står och huttrar på gatan. Nyheterna bryter in för att de har hittat den unga flickan i en ort jag inte uppfattade. Tragiskt död. Löpsedelssverige ska stå still. Han bredvid mig på gatan berättar att hans farmor dog igår. Jag kan inte värdera.
I Tidaholm brinner hela kvarter men ingen dör.
Trots det så spelar det nog ingen roll hur hela världar stannar.
Vi måste bara blunda oftare för att orka omvandla bilderna till empati. Ibland kan en hel värld vara bara två människor. Som ser varandra.
Jag insåg det nu och längre bort anar jag ljuset av nästa ö där någon tagit sig tid att blunda.

Det blir nog sommar tids nog.