Blå havet viskar andas

Jag går hem i vad Lars Winnerbäck kallade tandläkarväder. Det strilar ner regn som man inte märker före man kommer in och det blöta är överallt. Jag har inte ens råd att gå till tandläkaren. Har läst om Lars på biblioteket. Tänker på honom som den som berättade hur det var för hans generation. Även om jag förstår undrar jag vem det är som ska berätta hur det var för oss. På vår tid. Då tänker jag att det måste vara svårt för jag vet inte ens vilken tid jag tillhör. Vilks om är de grova dragen som ska få oss att känna gemenskap när någon annan tagit över ungdomen, för det är där det sker. Under den tid jag nu befinner mig mitt uppe i ska allting skapas runt om oss. Någonting ska binda oss samman för framtiden handlar lika mycket åt att skapa sig just framtid som att blicka bakåt.

Vad är jag? ser inte vem som kommer ha någonting gemensamt med mig. Jag som inte har eller vill ha, en iPod eller andra produkter. Minns fortfarande min barndom på en begagnad Mac och dit går jag aldrig igen. Jag har en dator som jag tycker är både bra och dålig nu. Jag kan ingenting om den men hittar rätt på tangenterna.

Vill även hävda att jag tillhör den tid där medelklassen fortfarande åt husmanskost. En tid då fläskfilé var lyx. Då den utländska maten ännu inte exploderat i vårt medvetande. Jag kan sakna det. När man tänker på det är det de där små ögonblicken som inte kom plötsligt, utan smög sig på oss och aldrig presenterade sig som förändring, som man kommer ta upp. Maten sörjer jag. Hur mycket jag än älskar till exempel thaimat skulle jag ibland önska att jag var tvungen att sätta mig på ett tolvtimmars flyg österut för att få smaka den på riktigt. Globaliseringen tar död på vår miljö och så småningom oss. Mat som vi egentligen inte ska känna till blir vardag och jag minns när vi köpte vår första cd-spelare som står kvar i vardagsrummet i barndomens hus. Det var 1994 och givetvis valde vi GES skiva som den första att spela i den moderna maskinen. Efter kom Tomas Ledin.

Jag har läst allt jag kommit över om Göteborgskravallerna. Bara för att jag kände att det var viktigt och för att jag var sju år för ung för att det skulle betyda någonting på riktigt för mig. Lika avlägset som Vietnam-demonstrationerna. Kanske var vi dem som hatade en amerikansk president för att han var en dum sate som inte gjorde världen mycket gott. Ibland kan jag undra hur vi alla tänkte och så hängde vi upp affischer påen sydamerikansk frihetskämpe från 50-talet på väggarna som någon sorts symbolism som blev allmängiltig. Jag tillhör fortfarande dem som förstår att med 50-tal i vardagligt tal så handlar det om 1950-talet. Om än jag kommer leva större delen av mitt liv i ett annat millenium så är det så det ska vara.

Det regnar mer och mer och jag kommer nog inte hitta svaret på det här före det är på tok för sent. Kanske är det för att man är mitt uppe i ungdomen men det verkade enklare att utkristallisera saker förut. Inte ens musiken som är lyssningsbar är ny. Drogerna och spriten betyder heller ingenting för de har varje generation gjort före oss. Kanske om vi köper dem på internet och för dem in i våra smala kroppar i retroinspirerade kläder genom öronsnäckor och mp3. Kanske blir det nytt då. Det är en tuff tid. En hel generations existensiella tvekan kanske. Vem är vi?