Blå havet viskar andas

                                            

Vi lägger en kraftbubbla runt om oss just ikväll. Aldrig har ljuset varit mer perfekt på bruna tapeter. Det är som behagliga flottfläckar,
sådana man ska ha för att kunna ta det vidare. Livet. Som skrämmer mig.
Vi dricker nytt te ur muggarna med blommönster på och jag har ingenstans att ställa koppen för
utan byxor bränner teet låret.
Det är som en vind går förbi och söker ut, tar med. En vind inte så transparent som luften annars är utan tjockt färgad av tyngden att lämna. Vi skapar kraft.
Kraft genom genomsvenska jordgubbar och grädde. Jag ger grädden en nyttighet den inte förjänar och suger i mig dess liv, dess innersta önskan som blir min.
Jag vet inte vad den består av och utanför fönster
där sjunker solen rakt över gator med björkalleer
tidigare nu
Över städer vi älskar och över dem vi inte tycker om alls. Jag är inte i en sådan plats.
Sommar är pizza i solen med burklyxiga ingredienser. Medan människor är påväg till semester för den kan aldrig vara här. Vi måste jaga finare stunder. Dyrare mat till lågpris. Det är inte här framtiden skapas.
Jag vill bara äta pizza och solen ska blända mig där
så att vi måste gå
och det blir höst. Färgprakt.
Nu tonar de sista tonerna så ut och de förkortar bryggor för att förminska upplevelser och förlänga liv.
Ingen exposion till avslutning. Avtoning,
ett stilla avsked som rensar bort den sista pissande mannen sent en natt
De sista fläckarna ska skrubbas bort
så att nya kan skapas.