Blå havet viskar andas

Det är skönt att vara själv en stund, när det känns som man inte tänkt på vad man tänker på flera veckor så får jag en timme för mig själv. När världen tränger på för mycket är meningslösheten min bästa vän. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till denna stora värld. Har svårt att kombinera att jag verkligen vill se varje syn som bara är möjlig med vad jag egentligen ska tycka om allt jag ser. Nej, inte vad jag ska tycka, jag tycker en hel del. Mer menar jag vad jag ska göra och visa för att rättfärdiga mitt mervärde inför vissa saker. Eller lindra någon annans lidande i ett stort globalt perspektiv. För mig själv.

Då är det skönt att det duggregnar och lyckliga rika, gifta par med vackra sjalar vandrar bredvid slitna män med trasiga paraplyer och här går jag i mitten och tittar antingen på himlen eller en sådan här dag ner i marken. Det visar att det går. När man ska tycka någonting om allt och kanske alla är det skönt att komma hem, dra fram pallen med svängda ben och sätta sig vid ett av fönstrena. Jag skulle kunna säga att jag skriver någonting vackert eller dricker poetiska drycker för att manifestera hela alltet. Men jag sitter bara. Och tittar på total meningslöshet jag inte behöver tycka någonting alls om och därför tycker om en hel del. Vardagens syner som jag vägrar kalla grå men som finns där varje morgon. Sådant vi tar för givet som vi i denna svåra världssituation den sjätte maj, kan värdera på sitt rättvisa sätt. Detta är världens bästa plats.

Sedan blir jag för ensam igen och flyger ut i våren när solen spricker upp, men jag saknar regndoften. Världen är underbar och ful överallt att vi för det mesta inte skiljer dem åt. Riktigt elände kan vara pittoreskt på ett exotiskt sätt och grå vardag kan lätt tas för ful och värdelös bara för att den är van. Jag vill se allt i detta nu utan att tänka så, bara se. Se hur allt hänger samman och är. Jag måste nog tro att vetskapen om den totala samvaron räddar allt. Till slut.