Blå havet viskar andas

Ibland önskar jag att jag kunde ge mig själv uppehållstillstånd. I mig själv, i min tillvaro.
Varje gång jag tänker den tanken känner jag mig instängd i mitt eget rike.
Som om tillstånd att stanna vore samma sak som förbud att lämna. Tänker att man borde ta mer kort.
Ser på Kobra. Man borde ta kort på sig själv med ett föremål varje dag bara för att se om det speglas i en eller om man speglas i det. Ansiktsuttrycken måste svänga på ett år.
Kobra är bra. Så mycket bättre än Sverker. Han är kiss. Svenskt kiss som aldrig låter oss vara. Som snart kommer börja ifrågasätta våra relationer till varandra. Inte låta oss komma till svar.
Säga att så här får det inte vara
Jag borde bara betala halva tv-licensen. För Kobra. Och varje gång de spelar den där sången på radion som rätar ut vägen.
Rakt fram, mycket melodiskt. Det kan vara många sånger.
Jag är en flykting, en illegal sådan. Det är enda sättet att andas.
Till jag inte behöver vara fri, tills jag har mitt strövstråk bort till muren jag inte behöver veta om.
Lagom mängder grönska.
Då är Sverker borta. Säkert tar någon över, någon som tycker att allt är fel. På sättet jag inte tycker det felar. Då behöver jag inte bry mig, kanske bara köra ganska nära och titta på skyltarna. De som vi läste högt varje gång vi passerade.
Och himlen ser vi inte för det vore en sådan kliché att titta på den just nu.