Blå havet viskar andas

Så här om sommaren lever ens barndom och ungdom ett par minuter med bil härifrån. Det enda som egentligen saknas är vi. Annars är allt detsamma. De förändringar som sker är så små att man måste vara så ingången i de hjulspår som styr en där att man aldrig lämnat dem för att ens höja på ögonbrynet åt dem. Gräsklippare surrar och solen står högt på Norrlandshimlen. Än är det för tidigt för att det ska lukta grill. Jag går bland svajande ängsväxter på små stigar. Ner mot vattnet . Båtarna är desamma, ägarna med. Hundarna. Jag hälsar för att jag känner samhörighet. Att jag kan de sociala koderna för att få hälsa. Växterna där svajar, framför de rikas hus, framför de vanligas hus. Uppväxtens starka födelning. Den enda plats på jordens som helt saknar klass. Den enda skillnaden mot resten av världen är att här ligger de bredvid varandra. Villor och stugor, kojor och slott. De rika har inte låst ut de fattiga, men för mig vandrandes på en dammig stig med högt gräs på båda sidorna om mig kunde det kvitta. Barfota känner jag marken.

Äng blir lummiga gångar under träd och himmel. Ett evigt vandringstråk med små badvikar. Bänkarna och grillplatserna är bortrationaliserade. Människor har en annan vilja bygger egna, sporadiska. Mycket vackrare för en sommar, ett ögonblick. På vattnet ser jag båtar söka sig mot badön. Tänker att i Sverige heter det älv och inte flod. Ser barn och hundar bada. Letar min vän, finner henne. Vindruvor och dricka, livet bjuder; just idag. Bad med vita kalsonger som inte alls blir genomskinliga. Långgrunda vandringar för svalka irriterar inte. Jag bara faller och låter vattnet smaka på mig.

Vi går genom fantastiska miljöer som vi gått igenom så många gånger att vi glömt vad som var så fantastiskt med dem. Tycker att de röda små husen är fina och solen lyser fint genom trädkronorna. Äter från pizzerian bara för att det ska man göra. Tar med det till den lilla parken och äter på gräset. Ser hur lägenheterna äter upp förortsföretagen ett efter ett. Konsum har sedan länge monopol och jag känner mig gammal som minns när det var annorlunda.

Tar av och går en annan väg tillbaka. Folkets Hus står tomt mest hela tiden. Det gamla bageriet är sedan länge en hobbybilverkstad. Det luktar bränd barrskog och varför grillar ingen i hela världen just nu? Bara för mig, för att det gör alltid någon här. Det är eftermiddag och solen får luften att dallra ovan asfalten när jag går den vanaste av vägar. Ser hus man kan innan och utan i vilka man aldrig mer kommer gå in i. För här bor ingen man känner längre, bara föräldrar och nya barn och nya ungdomar. Som lever vad jag levde. Kanske bättre, kanske sämre. För här är bara våra föräldrar och mindre syskon som lever på som vanligt. Någon dag kanske vi ses och åker ut hit och det är gnistrande vackert men hur gärna man än vill är det inget ställe någon någonsin kommer åka på semester till och alla söker sig till slut hem. Även om hem inte ligger långt borta alls är det en helt annan värld.

På sommaren finns en pojke i mig som kan allt som finns att kunna där. Varenda grop på vägen. Varenda brännässla i backen. För så har det alltid varit. De eviga inristningarna i träden verkar för länge sedan ha växt igen. Gräset vajar i en evighetstrans, fåglarna är för trötta för att sjunga och det luktar ingenting alls.