Blå havet viskar andas

Jag trivs rätt bra med att vara fattig. Att måsta tänka på pengar kan ju inte vara osunt. Snarare finns det många exempel på att det gör en gott att veta vad begränsningar betyder när det kommer till pengar. För den delen vet jag att jag inte är fattig i ett större sammang, Afrikafattig höll jag politiskt inkorrekt på att säga. För det blir man aldrig i det är här landet. Här finns fallnät och social garanti, här finns bara en enda bred medelklass att associera sig med.
Däremot inte sagt att tanken på att pengar försvinner gör ont. Som ett spjut i ens självbild.
Då kommer dagen!
Dagen vi undviker vakande ögon och registreringar i system. När jag summerar dagarna sent om kvällarna med en sista skymt ut mot gatan kan jag sådana dagar inte låta bli att skratta. De dagar då det inte gått en enda krona och jag fortfarande somnar mätt och lycklig. Då är jag precis lagom.
Jag vet givetvis att det en annan dag kommer gå, mer, kanske mindre men de dagar då det inte går någonting alls är i vårt bristfälliga köp dig till lycka-samhälle lätträknade. Att bryta en norm man egentligen motsätter sig gör en så klart gott.
En tid kanske vi ändrar oss och förkastar vår ungdomliga dumhet, vem vet. Kanske röstar annorlunda och börjar titta över hur vi kan göra den största vinsten större. Men just idag trivs jag fantastiskt med mitt medelfattiga liv och löven spricker ut på träden. Så fint. Tiden går framåt och det finns så mycket mer än pengar.