Blå havet viskar andas

Stockholm är bra fint om våren, men vi tar det från början. Nej. Ingenting är kronologiskt men allt virvlar runt och känns viktigare än allt det andra. Jag är hemma.
Från en resa utan något annat mål än att komma bort, inte vara här. Det finns sämre orsaker att resa. Jag vill bara känna att jag inte vet exakt allting och att någonting faktiskt kan få mig att bli rädd, eller exalterad. Det handlar inte om att skrämma upp sig själv, bara känna att man lever genom att sniffa på världen lite längre bort än närmaste bensinstation. Jag är egentligen inte ute efter att köpa någonting, jag stressas av tanken att jag kan måste köpa någonting, jag köper en del men kommer senare till insikt att vi inte måste köpa en massa.
Ett fint samtal utspelar sig.
Jag tappar min majblomma någonstans och använder mina solglasögon alldeles för lite, mest för att jag inte vill ta på mig dem för att ta av mig dem. När jag går i skuggan och så skrattar människor, storstäder får en att känna sig lantligt bortkommen, med eller utan solglasögon. Jag har inte vant mig att de inte ser min osäkerhet genom det svarta. Knappt ett kort tar jag heller.
På ett fik sitter Fredrik Wikingsson och fikar. Hans barn är klätt i guld och egentligen vill jag bara gå fram till honom och säga att man inte klär barn i guld. Det kan ge dem för tidigt storhetsvansinne. Det kan i och för sig att ha en pappa på tv med, så vi går vidare.
Jag gillar även tanken på att veta att om jag svänger vänster i nästa sväng, om jag hoppas av här, ja då hamnar jag där. Då får jag se den där synen som jag faktiskt vet finns där, men kanske är det just därför att den gör det varje gång jag återvänder. För att jag kan vägen. Kanske är det ett kontrolllbehov.
Vi hamnar uppe på en kulle på Skeppsholmen och solen går ner över husen. Helena gräver lite i jorden och påstår att det är en konstinstallation mot köttindustrin. Jag tycker den ser liten ut men hon hävdar att man sugs in i den när man väl kommer dit. Jag kastar stenar nerför branten. De studsar fint.
I ett hus med människor på golvet berättar några hippies hur det är att leva i naturen, vi kommer sent så kontexten kan vara felaktig. De kallar sig själva svennetattare och har ett förskräckligt bekräftelsebehov, men jag kan inte låta bli att slitas med av det hela. Vill dricka vinet i den vita foajen.
I slutändan handlar det om oss. Våra problem och tankar, i en stor stad jag trivs väldigt i. Våra för den breda massan banala I-landsproblem, som när det kommer till kritan inte skulle löna sig mycket. Om man tävlade i problem. De är våra dock, de är våra problem och funderingar. Våra tillkortakommanden inför den stora staden som förminskar oss. Jag tänker inte sätta en stämpel på det, tänker inte totalvägra bara för att det är det enda sättet. Tänker heller inte nöja mig med vad som inte känns rätt och jag vill minnas att jag skrek någonting klokt om att jag inte vill ha ett trist jobb, bo i en vitlackerad lägenhet eller villa och köpa mina möbler på Ikea för att det är lättast så och sedan slå på tv och se på reklamen, inte byta när den väl kommer, för att jag mer än någontin annat vill bli inspirerad och det här är min enda kanal. Reklam ät mig, reklam gör mig, reklam ge mig nästa steg.
Det vill jag inte.
Jag vill inte att ting ska tala om vem jag är, vad jag borde vara. Jag vill bara vara jag och vara nöjd med det. Det kan betyda väldigt mycket men det gör mindre. Den stora staden fick mig att tänka på det där jag flanerade omkring utan en plats att egentligen besöka elle en människa att träffa.
Skänker pengar till Greenpeace och flyger iväg. I luften står man stilla och hon sover på min axel. Läser lite om finanserna och jag tror att jag klarar av att andas en stund till.