Blå havet viskar andas

Jag tog två bröd förra veckan och blev högst inspirerad. Det var två mycket goda bröd (det var givetvis därför jag tog dem, för att jag inte själv kan baka sådana) och de har vandrat med mitt sinne sedan dess. Som om bröden var lösningen. Samma dag såg jag två igelkottar. Det var en bra dag. Solen sken. Jag har heller aldrig sett igelkottar förut, men en grävling har jag en gång sett. Jag kan heller inte svara på varför jag länkar samman dessa två djur, kanske har de att göra med att de är lite exotiska i dessa trakter, om än igelkotten är allt mer utbredd häromkring vad jag förstår. Det är lite som med Facebook med djur. Sociala spel och en nertystad tävling. Precis som man räknar vänner så räknar man djur. Man funderar om man känner varandra nog för att vara vänner på boken. Det blåvita hemmet för all social interaktion sedan något år tillbaka. Jag vågar inte säga att jag sett en del djur, det vore rena lögner ibland, som att säga att man sett saker man bara sett på vykort eller naturfilm. Jag tror att jag sett en uggla på håll en gång men min dåliga syn och ivriga vilja att faktiskt se en livs levande uggla kan spela mig, och er, ett spratt.

Vad jag däremot kan svära på är att jag sett en hel bunt med vanliga djur. De är mina vänner. De stadiga man alltid kan lta sig tillbaka mot. Numera kan jag även lägga till igelkott där, och det fick mig även att minnas att jag en gång sett en grävling som givetvis också noteras. Jag har även sett två döda bältdjur på en väg. Bättre än ingenting men ytterst svårt att kategorisera. Finns det en funktion för döda vänner på Facebook? Vad händer egentligen när en människa dör, blir han ett ännu levande internetansikte trots att han försvunnit från den riktiga sfären? På så sätt sammarbetar den moderna läkekonsten och Facebook för att en gång för alla göra den som tror (säljer den lagoma rätten till sig själv till det blåvita hemmets härskare) odödlig, oändlig. Får vi tillgång till allt du är här, den bild du skapar av dig själv, så får du leva för alltid. Ungefär. En hel stab av datanördar hålls sysselsatta med att vara den döde, att hålla honom, eller givetvis henne, vid liv när läkekonsten inte orkar kämpa längre eller helt enkelt inte var på plats. Någon måste ju ha dött under Facebook-eran. Vad hände då? Jag sviktar och behöver svar. Nåväl. Dött bältdjur 1 och 2 kan i vilket fall tacka mig de nu på ett eller annat sätt lever. Det slog mig just också att tänk om flugorna inte alls försöker äta upp den döda smuts som går att hitta runt lik, utan försöker hela den avlidne, leda honom tillbaka till livet. Det sätter hela uppfattningen om saken på spel. Det är fint med djur.

Och, ja, just det. Bröd. Det var fantastiska bröd och jag uppmanar på alla sätt till stöld av färskt bröd där det passar sig. De bröd jag stal innehöll pumpafrön och passade utmärkt med smör. Bröd på pizzerior är också fantastiska i all sin överflödiga enkelhet. Jag tror att brödet nu kan få lämna mig, och stanna. Egentligen är det ju löjligt, hur en stycke bröd förfölja ens hela tankesystem men jag tror att med dessa ord kan vi vi släppa brödet, så att säga. Fast jag ska absolut stjäla bröd igen om tillfälle ges. Det erkänner jag villigt.

Ute pågår sommaren och solen lyser faktiskt. Det är sommar även utan sol men den pågår just nu med sol där utanför mina, och kanske även era, fönster. Vi har städat. Nu ser det mer anständigt ut. Skorpor lämnar mycket smulor efter sig och jag vet inte hur jag ska omfamna sommaren, ha tid med den och veta vilka punkter att trycka på. Den är inte för alltid. Länge var mina solglasögon borta men nu har jag ingen ursäkt för att inte slänga mig in i sommaren. På så sätt blir det kravfyllt. Jag tror at jag mest av allt bara vill vara. Det blir nog bra. Utan förväntningar ska man öppna dörrar, med möjligheter till det mesta. Nybakat bröd, djur att skåda, människor att interagera med eller bara en sol att gå under och tänka att det är inte allt men solen gör det hela bättre. Det har Sverige svårt med, och solen lyser aldrig på Facebook. Typ.