Blå havet viskar andas

Det är så varmt i luften efter fotbollen är klar för ikväll att man känner att någonting är på gång. Jag går mitt på vägen. Jag svär för jag vill vara vanlig, inte sväva ut. Vara din granne, ja, det vill jag. Det är kvavt och människorna vill inte gå hem. De kan nog inte sova, vrider sig i lananen om de försöker. Fönstret åker upp när jag kommer hem. Imorgon är det valborgsmässoafton men det spelar mindre roll, känner jag. Hade vi varit ett, kanske ett och ett halvt, år yngre hade vi kallat det en torparafton med stora bokstäver. Inte heller jag kan sova.

Jag känner att någonting är i görningarna. Att det är nära nu, att i nästa kvarter händer det, efter nästa mening kommer jag på vad jag ska tycka för att jag ska erbjuda mig själv sömn. Därför skriver jag lite till. Jag borde börja röka bara för att det skulle ge mig en anledning att gå ut i det tropiska klimatet. Livet är faktiskt väldigt bra och människor säger saker som leder till flera saker, och som i sig förhöjer stämningen. Gör det till en film, för så mycket film har vi sett att vi hela tiden måste sträva efter att göra oss själva till ett filmmanus. Det är bara gott, det finns ingenting dåligt med det för det förhöjer det liv vi lever.

Jag vill vara världens bästa men inte sträva efter det. Vara mindre än människa. För tanken att det vore bra att vara mer är fel. Människan på sitt eviga korståg. En art för sig själv, i symbios med ingen annnan. Samtidigt så uppdelad att et gör ont och se. Utanför sopar de bort sand i högar av ton medan solen varken är uppe eller nere. Jag sover nog med fönstret öppet inatt och vaknar inte för att man ska, utan för att jag vill. Trots att jag bara är människa. För man kan inte bli varken mer eller mindre, luften luktar precis som om vi borde stanna här för alltid. Förnöjt släcker vi lampan och tittar upp mot aprilhimlen och tänker att fan, vi borde svära mer.