Blå havet viskar andas

Det är kul med smeknamn. Hur lustiga en del har. Säger jag och inser väl att jag mest skjuter mig själv i foten. Fast de flesta jag känner har lustiga smeknamn. Jag tycker själv att Baas Persbrandt är väldigt kul. Det finns  absolut ingen logik i det, det går inte snabbare att säga än ägarens riktiga namn. Ett verk av total smeknamnsresonemang. För det handlar inte om vad som låter bäst, utan vad som hänger i. Egentligen säger smeknamn rätt mycket.
De talar om minnen, dumma infall. Eller hur enormt tråkigt livet är. Banne mig.
Jag kan bara se till mig själv. Jag har ju rätt många. Kickan vet jag då inte ens var det kom ifrån, det är så gammalt nu. Jag har ett vagt minne av en landhockeybana och ett ont knä av någon anledning. Diverse variationer finns givetvis på huvudformen. Alla mer eller mindre gångbara.
Kråkan kallar en speciell klick människor mig. Det är en felsägning av det ursprungliga namnet som fick oss att skratta åt det rödhåriga skämtet så länge att namnet fick hänga kvar.
Jag gillar namnet Mört på min gode vän. Det har heller ingen logik. För vad jag vet varken ser han ut som, eller luktar, som en fisk. Fast det har också fastnat.
Han hämnades många år senare med att kalla mig Jesus. Fast det gillar jag bara, det göder mitt mindervärdeskomplexa, storhetsvansinniga ego. Något enormt. Allt på grund av ett par tofflor jag inte längre vet var jag har. Det var världens bästa tofflor.
Sen finns det dålig smeknamn med. Sådana som bara älskandes kallar varandra. Sådana man ger dåliga människor.
Sådana som media ger brottslingar. Som slutar på -mannen. Eller nu senast på -profilen.
Jag är bara Jesus känner jag, utan superkrafter men med ett kors av skuld känns det som ibland.
Jag saknar mina tofflor...