Samma gamla vanor
Nu är det ändå ingen som läser, så nu kan vi skriva exakt vad vi som helst, unnar jag mig att tänka och undrar vad vad som helst är. Kommer inte på något vettigt svar. Snart ska jag laga mat till goda vänner och visa hur huslig jag faktiskt är, tydligen. Annars är det mycket jobb. Många vandringar dit och mycket att göra där. Fast som vi sa idag, då vi smet ifrån en stund, att man skulle inte jobba här om det inte var för alla härliga typer som man bara stöter på här. Kanske älskar vi att hata varandra, och mellan varven sitter vi i telefonen. Det är få ställen man skrattar lika mycket på som på mitt jobb, det är säkert!
Här om kvällen såg jag Moulin Rouge. Igen. Det var första gången sen hemresan från fjärran länder då jag såg den med den där gamla kvinnan. Hon från Nya Zeeland, vilket inte har någonting med det här att göra, ska ni se. Liten flashback bara. Jag ser mycket film och har extremt lätt att drömma mig bort. Tro att jag är en film. Jag spelar givetvis huvudrollen. De senaste dagarna har jag varit Christian i denna musikaliska romantisering av Paris lustkvarter. Ursäkta namnkrocken med, han hade gärna fått heta någonting annat för mig. Men han är jag. Lika drömskt naiv i livsåskådningen i grund och botten. Jag kommer aldrig ge upp de drömmar jag har. Jag kommer alltid tro på den eviga kärleken, om än man ibland ger upp. Jag är också den som kommer skriva ner allt det vackra och tragiska i efterhand. Hur jag inte kan se skillnad på verklighet och saga, så jag hela tiden hoppas att de ska glida in i varandra.
Jag skulle bara sjunga lika bra som karln också. Och den eviga kärleken kommer inte i form av Nicole Kidman. Även om jag gråter för hon är så vacker när hon dör i slutet. Oh, Satine.
The show must go on.
Vi ska tapetsera dina väggar med bilder på bättre ting
Hur man kopplar en lukt, en plats eller ett ord till en människa. Eller flera.
Tänker jag när jag sitter på allergitoaletten på jobbet.
Och tänker på någon som inte har med toaletter att göra.
Jag sitter här inte därför att jag är allergisk.
Utan för att det är så lugnt och jag vill andas en stund. Ni vet.
Snedtaket får mig att tänka på diamanter med.
Det är så konstigt bara.
Hur ens största tankar om någon eller någon kommer såhär.
När man sitter på toaletten. Eller när man diskar. Promenerar.
Kanske tänker jag bara för mycket på andra.
Ett vardagsvulgärt inslag bara. Sådant jag vill läsa av andra skriver jag själv.
Gudar i rosa byxor
Tänker jag tillbaka.
Utan vidare härledning. Det är sent.
Mitt hem luktar asiatisk restaurang och jag ska sova.
För att komma närmare framtiden som jag inte vet vad jag ska säga till.
Nu vandrar snart Snusmumriken söderut
Om än den inte är här för att stanna så är det det första snöfallet. Det kan ingen ta ifrån det. På så sätt är det ganska fint att promenera hem i. Än så länge.
Lim kan vara gott
Idag har jag nog en ny favoritblogg. Som inte är min, nej.
Andrev Bergström skriver så det står härliga till. I sin filmblogg på Aftonhoran.
Hans små geniala krönikor från Punkt SE (här i bloggform) ger mig mindervärdeskomplex.
Multum.
Så vill jag med skriva. Så personligt stort som Andrev.
Så hans blogg kan ni ju kolla in. Om ni inte redan gjort det. Bloggnördar.
Aftonhoran är alltså Sveriges "bästa" kvällstidning Aftonbladet som även kommer i drogform. På nätet.
För alla som jobbar framför en dator.
Där finns nu tre herrar som skriver skjortan av mig.
Fredrik Virtanen, Marcus Larsson och så Andrev.
Jag är på inga sätt gay. Vad du än hört.
Kvinnliga skribenter ligger bara efter. På de stora tidningarna i alla fall.
Så det så.
Bara vara, vara vi
Här om dagen brann mina ögon lite mer. Så där som de ska göra. När folk inte frågar hur trött jag är lite för tidigt för att dela en säng med mig. Eller inte alls handlandes om det, visst. Mina ögon brann och vi klämde in döden där på stolen bredvid. Där vi alltid sitter. Det kanske är konstigt men jag tänker rätt mycket på döden. På alla sätt. Ibland undrar jag hur många som skulle vara döda om de inte var fega. På det sättet är jag glad av att jag är rädd för det mesta. Duvor och mörker. Ironiskt nog har jag större planer för min egen begravning än för mitt bröllop. Fast det är klart, begravningen kommer ju med all säkerhet. Vad jag har hört. Det ska vara min sista show av inåtvänd egenkärlek. Folk ska minnas mig, sakna mig något gudomligt. Hylla mitt livsverk. Någon läser en fin text jag någon gång skrev. Musiken är personliga favoriter. Maten är viktig, den ska vara värd alla tårar de fäller över mig. Samtidigt som de mysskrattar.
Hur hela det här samtalet började handlade om att jag undrade vilka som skulle dyka upp på min begravning. En vacker gryning vid vattnet. Det kanske är kallt beräknande att uppföra en gästlista. Då börjar jag tänka på vilka begravningar jag skulle gå på. Hur nära måste man vara för att det ska vara legitimt? Alla man drömt om och som sagt något bra vill jag ha där. Inte alls uppklädda men sorgset morgontrötta. Så här totalt egocentrisk låter jag mig själv bli ibland. Och så är jag så blödig att jag gråter vid tanken på min egen begravning. Det blir en fin dag i framtiden. Det lovar jag er. Mellan kärlekssaknad och fastknutet storhetsvansinne.
Till Elin mitt i natten
Det är kul med sammansatta ord som motsäger varandra. Det tycker jag och Johan, därför ser vi fulsnygga människor mest hela tiden. Kanske har vi bara svårt att bestämma oss. För kanske borde man inte stanna i Piteå. För att det motsäger sig självt.
Jag kan nästan rysa av beundran för dem som nästan helt utan ångerrätt säger att de ska stanna här. För alltid. Jag kan rysa över deras navelskåderi. Fast på samma sätt finns det något barnsligt naivt över hela den synen. Piteå har allt de kan tänkas kräva av världen. Gulligt. När jag var liten trodde jag att kungen bodde i stadshotellet. Tänker jag när jag går förbi där varenda dag och snavar på ojämnheterna och ser kostymer äta den mat jag gärna skulle vilja äta. Det tror jag förresten inte längre. Någon lyfte på locket och nu vet jag. Jag vet Stockholm och fina slott. Bara ett norrländsk stadshotell där man kan supa sig full, suckar jag. Fast det är ändå värt att se. Har alltid drömt om att äta frukost på en av de där balkongerna och säga att bättre än så här, det blir det inte.
Man måste blunda för en del med. Pappersmassafabriker, hus vars bästföredatum har gått ut och kanske framför allt, en del människor. Har man dessa skygglappar förprogrammerade är det mesta gott. Sen kommer vintern och tar död på det med. Det är nog det främsta anledningen till varför jag funderat på att flytta härifrån. Och kvinnorna kanske.
En annan alldeles speciell plats man inte får missa är Jockes balkong. Där kan man sitta och titta ut över en vacker vattenspegel och lösa de flesta problem. Det är kanske en mycket personlig favorit. Han bor i vart fall på Lasarettsvägen. Annars kan man bege sig ut på havet. För det är faktiskt ett hav som hittar ändå hit till oss. Det ger en liten känsla av oändlighet även om det bara är en vik i oändligheten. Jag vet inte om jag gillar när det är storm eller gnistrande sommar mest. Fast på havet ska man absolut ge sig ut. Kolla efter skörövarskepp eller ångfartyg till den nya världen. Kanske var det bara sälar och träflisbåtar från Litauen. Havet är vackert.
Fast ändå är det nog vännerna och jämförelserna som gör Piteå något så när ultimat. För här har jag lärt känna många bra människor. Ni vet vilka ni är, oftast. Annars kan ni låtsas. Bäst är det nog när Piteå luktar som någonting annat, ger en glimt av någon annanstans. För ett stillasittande resarhjärta som mitt.
Sist men inte minst hoppas jag att hatkärleken är besvarad, kära stad och kamrater.
Den korta änden
Jag är ingenting på spåren.
Helt utmattad av alla försök att vara jag.
Tänkte jag mig att jag skulle dö i soffan. Se en film om sådana som inte är som jag.
Fast jag känner mig absurt relevant i allt det lilla.
Det kom som en tanke att jag tror att jag börjar lära mig. Att umgås med mig själv.
Att vara ensam. På alla sätt.
Idag halkade jag till på löv. Det var extremt roligt.
Önskade direkt att någon hade stått där med en kamera.
Ingen saknad heller, över någon.
Kanske börjar jag kunna tackla avsked. Uppbrott.
Eller så är det bara ingen sådan period.
Som sagt ingenting på spåren men levande.
För er som inte frågade.
Gott liv.
Autopilot nerför förutbestämda stup
Nu gick den igen och jag satt kvar. Dåraktigt, va?
Trumvirvlarna ska hagla
Jag lovar.
Fast inte idag.
Konstigt nog tror jag att jag mår för bra.
Livet på en pinne
Fast ni kommer ju inte skriva. Det vet ju jag med. Så imorgon kommer ett långt utdraget inlägg om vackra flickor och motorvägar. Så som det brukar vara, kanske är det helt enkelt det ni vill ha, kära läsare. Nåväl. Det vore kul att skriva sönder någonting annat så... Come on!
En bloggare kommer ner på jorden vilket idag är bra
Även om det innebär att jag allt som oftast inte har någonting att skriva. För att jag vandrar samma gator och träffar samma människor (med vissa undantag). Inte alls bra för mitt skribentjag men ack så bra för den helt vanliga, förvirrade unga mannen Kristian. Som då är jag. Vilket måste ses som ett steg framåt. Vi ses i framtiden, va?
Nu ska jag finna tagget för att gå på konsert.
Jag upprepar mig själv för er på gotländska
Första gången här och jag trodde den här fasen var förbi.
Försöker frenetiskt hitta luften, chokladen.
För alla har varit här och så många har slutliga lösningar.
Tror de vet vad som är något så när uppe.
Kanske är allting nere.
Ibland tänker man på de stora frågorna. Om man borde göra allting fort.
Så att man får tid till att göra långsamt. Så svårt att välja kategori.
Möbler.
Man borde läsa mer böcker. Gud vet att jag har försökt.
Bara för att man ska ha svaren om någon frågar.
Någon gång vilket det rätta svaret på någon av de mindre frågorna.
Är.
Då ska vi sjunga. Sidan 35 och kärlek.
Dagarna kanske kommer att regna bort. Ändå ska vi känna oss stolta.
Så vi kan sova.
Nu kan jag ingenting. Annat än att skriva.
Och jag lär mig saker om mig själv. När jag är sådär töntig.
Talar med brytning.
För att jag inte behöver imponera eller argumentera.
Inte avvakta.
Vilka som vinner det slutgiltiga slaget satsar vi våra sista slantar på.
I smyg. För ingen kommer någonsin att vinna.
Det vore för enkelt och vi har gott om tid.
För att hitta det segrande andetaget. För att hitta hjärta och själ.
Eller glömma.
Doktorer borde ordinera ett bättre liv och jag tänker skriva om allt.
I ett.
Bara för att jag står och stampar. Bara för att jag är trygg.
Var inte oroliga. Det här handlar om er. Det gör det alltid.
För ibland är ni mig.
Visst kan jag andas lite nu. Det här är egentligen en sjuk följetång.
Precis som vackra flickor och tandborstar.
Livet i sig.
Det blir nog bra. Många har de slutgiltiga svaren.
Jag har svar på mycket annat dumt.
Om ni vill andas. Åt mig.
När man inte riktigt alls kan härleda sin längtan
Lars W sjunger när jag kommer hem.
Du är svår och leva utan och jag är svår att leva med.
Är en av alla strofer som hakar upp lite.
Tänker att det handlar om mig. Som alla texter gör.
Det är svårt att se att de alla sjunger om någon annan.
Nåväl.
Jag ser hur jag skulle vilja säga så. Hur bara det sista stämmer.
Svår att leva med.
Tänker på de några särskilda. Ingen ny.
Vi som har fina minnen tillsammans. Vad nu det betyder tänker även jag.
Alla är här igen och jag hakar upp mig på fina formuleringar.
Om mig själv. Om oss som inte finns.
Det gör inte ont eller så. Fast svåra att leva utan, det är ni.
Trots allt. I höst.
Hur dumsnälla vita rika medelklassen kan vara ibland
Men ja, idrott och politik hör ihop.
Och det finns inget viktigare för Kina nu. Än OS. Det är naivt att sitta och tro att Amerika ska rida ut igen och rädda ännu ett land. Ett Burma utan Kinas stöd är ett Burma ett steg närmare demokrati. Är min ärliga uppfattning. Fast när den enda svenska idrottssjärna med någon politisk pondus (Stefan Holm) går ut med att han inte tror på det så spricker väl allt. Synd, Stefan. Ett par tunga svenska bojkotter och det hade kunnat bli än mer uppmärksamhet. Det lands olympiska kommité som tar beslutet om idrottslig och politisk bokott har min totala respekt. Hur politiskt korrekt mediatankad jag är. Idrott är politik. De stackare som tänker sig spontanidrott och skoj och skim och OS-guld, leende askungesagor, lever i en dröm. Inget annat. Och varje idrottspolitisk aktion vi gör räddar fler burmesers liv än hur många röda plagg du än lyckats trycka på dig. Och var kom det röda ifrån? Att bära juntans och kommunismens färger för att visa sitt samtycke med "motståndarna" känns ju jävligt Sverige.
Fast jag och Carl tycker nog inte likadant. Tyvärr.
Ensam är aldrig stark, tillsammans är alltid svagt
Det gör så ont för att det är så vackert. Alltihop.
Så bra.
Tack för kvällen.
Tack Peter Birro och Mikael Marciman.
Tack för att ni har någonting att säga. Jag tror jag är kär.
Upp till kamp. Och godnatt.
Solidaritet är ibland enkelt svårt
Här i min soffa.
Samtidigt som de skrämmer munkar med döden.
I Burma.
Och jag kan inte annat än längta efter kapten Bruce nya.
Imorgon ska han få sjunga för mig.
Fast munkarna är där någonstans ändå.
Jag undrar vad de hör just nu.
Marscherande militärer och vapenskrammel, kanske.
Och det är ytterst svårt att ranka hemskheter.
Vilka har det värst undrar många.
Palestina är en klassiker.
Burma är annorlunda för mig.
Så nertystad. Så ignorerat.
Därför hoppas jag munkarna inte kroknar och avsätter juntan.
Med total diplomatisk uppbackning från omvärlden.
Givetvis.
Det finns bara en sida att stå på.
Kampen utkämpas i Rangoon.
Samtidigt som Winnerbäck räddar mig. För jag har det inte alls hemskt.
Ett annat årtionde
Jag vet inte vad det är som fått den här dagen att kännas så friskt pigg. Det är liksom inte logiskt. Det ligger vinter i luften när jag går hem i månskenet. Jag går till och från ett jobb som inte får mig att hoppa högt av glädje. Fast jag har börjat undra om den magiska känslan som infinner sig när man kommer hem väger upp det mindre bra med att vara där. På så vis börja om, andas ut och gå tillbaka. Det är bara så skönt att komma hem. Det gör sitt, fast det är tomt dit jag kommer. Mörkt med. En vunnen auktion på internet, en helt duglig lunch och vaniljvisp på tetrapack drar sitt strå till den lyckliga stacken. Drömmen om Amerika har vaknat och sätter upp ett mål. Något att blicka fram emot. Och den bästa serie jag sett i svenskt tv gör absolut en stor del. Upp till kamp på Svts webbtv är nog det alldeles bästa. Gräddan på moset.
En till sak som skulle rädda mänskligheten (mig själv) är Lars Winnerbäcks nya skiva. Nåväl, det kommer väl det med.
Det är bara så konstigt. Det känns nästan bra. Det är så ovant. I stället för att gå runt och vara olyckligt kär i ingen speciell, eller någon alldeles särskild för den delen, är jag nu bara lyckligt kär i ingen speciell. Kanske mig själv. Kanske klischéerna. Som jag nu bröt för en stund. Ibland är det bara så.
In your face, normalitetspolisen.
Om man tittar snabbt
Nu är det dags att koppla bort och gå till jobbet. Det ni. Är en fest.
Ut och in genom dörren
Nu har ni hört den. Så det kan bli.