Blå havet viskar andas

Jag tittar mig knappt för när jag går över vägarna längre. Vet inte längre vilket håll man ska kolla först, men jag kollar inte alls. En av de där sakerna som börjar falla bort längst bak. Med alfabetet och gångertabellen. Minnena. Allt för siffror och koder och handlingslistor ska få plats.

Det är mycket möjligt att det är en rest från en stor stad med högre trafikpuls än lilla P, men ändock. Ibland skrämmer jag nog en tant eller två. Tänker om jag faktiskt känner mig lite löjligt manlig som jag aldrig annars känner mig. Bara för att jag chansar. Kanske är vägkorsande min dörr till manligheten. Nej, skämt åsido så är det bara för att jag lärt mig en sak. De stannar, även om de nästan nuddar dina knän, så stannar de. Om du kollar. Som jag borde göra, men ibland faller saker ur huvudet. För att jag ska komma ihåg alla inlogg. Lite hoppas jag nog att någon vacker varelse ska hålla mig kvar på sin sida och säga att jag inte behöver korsa några fler floder. Jag är här nu, säger varelsen, nu går vi hem.

Fast egentligen behöver det inte vara så knepigt. Övergångsställ är så jävla Sverige. Och inte för att jag har bråttom men här ska jag gå över. Typ. Sen ska man alltid kolla, åt både hållen med.