Blå havet viskar andas

Nu är det ändå ingen som läser, så nu kan vi skriva exakt vad vi som helst, unnar jag mig att tänka och undrar vad vad som helst är. Kommer inte på något vettigt svar. Snart ska jag laga mat till goda vänner och visa hur huslig jag faktiskt är, tydligen. Annars är det mycket jobb. Många vandringar dit och mycket att göra där. Fast som vi sa idag, då vi smet ifrån en stund, att man skulle inte jobba här om det inte var för alla härliga typer som man bara stöter på här. Kanske älskar vi att hata varandra, och mellan varven sitter vi i telefonen. Det är få ställen man skrattar lika mycket på som på mitt jobb, det är säkert!

Här om kvällen såg jag Moulin Rouge. Igen. Det var första gången sen hemresan från fjärran länder då jag såg den med den där gamla kvinnan. Hon från Nya Zeeland, vilket inte har någonting med det här att göra, ska ni se. Liten flashback bara. Jag ser mycket film och har extremt lätt att drömma mig bort. Tro att jag är en film. Jag spelar givetvis huvudrollen. De senaste dagarna har jag varit Christian i denna musikaliska romantisering av Paris lustkvarter. Ursäkta namnkrocken med, han hade gärna fått heta någonting annat för mig. Men han är jag. Lika drömskt naiv i livsåskådningen i grund och botten. Jag kommer aldrig ge upp de drömmar jag har. Jag kommer alltid tro på den eviga kärleken, om än man ibland ger upp. Jag är också den som kommer skriva ner allt det vackra och tragiska i efterhand. Hur jag inte kan se skillnad på verklighet och saga, så jag hela tiden hoppas att de ska glida in i varandra.

Jag skulle bara sjunga lika bra som karln också. Och den eviga kärleken kommer inte i form av Nicole Kidman. Även om jag gråter för hon är så vacker när hon dör i slutet. Oh, Satine.

The show must go on.