Blå havet viskar andas

Egentligen är nog livet en stol vi reser oss från för att kunna sätta oss igen. Vad nu det betyder. Vi talar om livet. Och vad är då livet? Vi talar om pengar, kärlek, framtid. Mest som alltid. Jag får en fråga hur trött jag är. Det är inte den vanliga måste sova-tröttheten. Snarare något större som får mina ögon att bli tomma. Jag orkar nog inte resa mig upp. Från stolen. Låt det betyda vad det vill.

Här om dagen brann mina ögon lite mer. Så där som de ska göra. När folk inte frågar hur trött jag är lite för tidigt för att dela en säng med mig. Eller inte alls handlandes om det, visst. Mina ögon brann och vi klämde in döden där på stolen bredvid. Där vi alltid sitter. Det kanske är konstigt men jag tänker rätt mycket på döden. På alla sätt. Ibland undrar jag hur många som skulle vara döda om de inte var fega. På det sättet är jag glad av att jag är rädd för det mesta. Duvor och mörker. Ironiskt nog har jag större planer för min egen begravning än för mitt bröllop. Fast det är klart, begravningen kommer ju med all säkerhet. Vad jag har hört. Det ska vara min sista show av inåtvänd egenkärlek. Folk ska minnas mig, sakna mig något gudomligt. Hylla mitt livsverk. Någon läser en fin text jag någon gång skrev. Musiken är personliga favoriter. Maten är viktig, den ska vara värd alla tårar de fäller över mig. Samtidigt som de mysskrattar.

Hur hela det här samtalet började handlade om att jag undrade vilka som skulle dyka upp på min begravning. En vacker gryning vid vattnet. Det kanske är kallt beräknande att uppföra en gästlista. Då börjar jag tänka på vilka begravningar jag skulle gå på. Hur nära måste man vara för att det ska vara legitimt? Alla man drömt om och som sagt något bra vill jag ha där. Inte alls uppklädda men sorgset morgontrötta. Så här totalt egocentrisk låter jag mig själv bli ibland. Och så är jag så blödig att jag gråter vid tanken på min egen begravning. Det blir en fin dag i framtiden. Det lovar jag er. Mellan kärlekssaknad och fastknutet storhetsvansinne.