Den korta änden
Jag är ingenting på spåren.
Helt utmattad av alla försök att vara jag.
Tänkte jag mig att jag skulle dö i soffan. Se en film om sådana som inte är som jag.
Fast jag känner mig absurt relevant i allt det lilla.
Det kom som en tanke att jag tror att jag börjar lära mig. Att umgås med mig själv.
Att vara ensam. På alla sätt.
Idag halkade jag till på löv. Det var extremt roligt.
Önskade direkt att någon hade stått där med en kamera.
Ingen saknad heller, över någon.
Kanske börjar jag kunna tackla avsked. Uppbrott.
Eller så är det bara ingen sådan period.
Som sagt ingenting på spåren men levande.
För er som inte frågade.
Gott liv.
hej du! jag sitter här å väntar på ditt blogginlägg som ska handla om livet i pite.. väntar ja länge till?
Haha, halkat på löv har vi alla gjort :) Jag är däremot glad att ingen stod med kameran där då.
Och jag väntar på ditt blogginlägg om ditt jobb. Berätta för världen hur hemskt det är här på Aditro. Vi har det bra här på electrolux och ingen klagar på arbetstiderna :) Vilket uppdrag är du på?
Hej!
Vill som inte snacka skit om jobbet, man vet aldrig vilka som läser :P Men jag är på Canal Digital och jag har haft det roligare. Och det där Piteå-inlägget är på g. Har du bråttom någonstans, Elin?
Jag tycker att du borde snacka mer skit om de där jävla musikhögskolestudenterna som förpestar Piteå.
Haha, ja.. de få jag mött tycker jag inte förpestar så mycket. Men har du förslag om någon särskild jag kan snacka skit om så är jag på!
hej min vän! Nej, inte har jag bråttom nånstans.. lr ja skulle vilja ha de. Men de är ju en annan 5:a
Men bra, då säger vi så. Ser framemot de