Blå havet viskar andas

Piteå är hatkärlek, det är det första som jag bara måste slå fast. Det är ingenting jag kommer gråta mig sömnlös utan. Heller inte klara att hålla mig borta ifrån. Har jag insett när jag funderat på det här inlägget. Fast det kanske är bra. Hur många gånger man romantiserat över var det är vackrast. Vilken stad som får oss att känna det där, ja, det finns många. Piteå kommer aldrig vara med i den tävlingen. Staden som aldrig kommer vara fulast men absolut inte vackrast. På så sätt hatälskar jag Piteå.

Det är kul med sammansatta ord som motsäger varandra. Det tycker jag och Johan, därför ser vi fulsnygga människor mest hela tiden. Kanske har vi bara svårt att bestämma oss. För kanske borde man inte stanna i Piteå. För att det motsäger sig självt.

Jag kan nästan rysa av beundran för dem som nästan helt utan ångerrätt säger att de ska stanna här. För alltid. Jag kan rysa över deras navelskåderi. Fast på samma sätt finns det något barnsligt naivt över hela den synen. Piteå har allt de kan tänkas kräva av världen. Gulligt. När jag var liten trodde jag att kungen bodde i stadshotellet. Tänker jag när jag går förbi där varenda dag och snavar på ojämnheterna och ser kostymer äta den mat jag gärna skulle vilja äta. Det tror jag förresten inte längre. Någon lyfte på locket och nu vet jag. Jag vet Stockholm och fina slott. Bara ett norrländsk stadshotell där man kan supa sig full, suckar jag. Fast det är ändå värt att se. Har alltid drömt om att äta frukost på en av de där balkongerna och säga att bättre än så här, det blir det inte.

Man måste blunda för en del med. Pappersmassafabriker, hus vars bästföredatum har gått ut och kanske framför allt, en del människor. Har man dessa skygglappar förprogrammerade är det mesta gott. Sen kommer vintern och tar död på det med. Det är nog det främsta anledningen till varför jag funderat på att flytta härifrån. Och kvinnorna kanske.

En annan alldeles speciell plats man inte får missa är Jockes balkong. Där kan man sitta och titta ut över en vacker vattenspegel och lösa de flesta problem. Det är kanske en mycket personlig favorit. Han bor i vart fall på Lasarettsvägen. Annars kan man bege sig ut på havet. För det är faktiskt ett hav som hittar ändå hit till oss. Det ger en liten känsla av oändlighet även om det bara är en vik i oändligheten. Jag vet inte om jag gillar när det är storm eller gnistrande sommar mest. Fast på havet ska man absolut ge sig ut. Kolla efter skörövarskepp eller ångfartyg till den nya världen. Kanske var det bara sälar och träflisbåtar från Litauen. Havet är vackert.

Fast ändå är det nog vännerna och jämförelserna som gör Piteå något så när ultimat. För här har jag lärt känna många bra människor. Ni vet vilka ni är, oftast. Annars kan ni låtsas. Bäst är det nog när Piteå luktar som någonting annat, ger en glimt av någon annanstans. För ett stillasittande resarhjärta som mitt.

Sist men inte minst hoppas jag att hatkärleken är besvarad, kära stad och kamrater.