Blå havet viskar andas

Nu kan jag inte andas igen.
Första gången här och jag trodde den här fasen var förbi.
Försöker frenetiskt hitta luften, chokladen.
För alla har varit här och så många har slutliga lösningar.
Tror de vet vad som är något så när uppe.
Kanske är allting nere.
Ibland tänker man på de stora frågorna. Om man borde göra allting fort.
Så att man får tid till att göra långsamt. Så svårt att välja kategori.
Möbler.
Man borde läsa mer böcker. Gud vet att jag har försökt.
Bara för att man ska ha svaren om någon frågar.
Någon gång vilket det rätta svaret på någon av de mindre frågorna.
Är.
Då ska vi sjunga. Sidan 35 och kärlek.
Dagarna kanske kommer att regna bort. Ändå ska vi känna oss stolta.
Så vi kan sova.
Nu kan jag ingenting. Annat än att skriva.
Och jag lär mig saker om mig själv. När jag är sådär töntig.
Talar med brytning.
För att jag inte behöver imponera eller argumentera.
Inte avvakta.
Vilka som vinner det slutgiltiga slaget satsar vi våra sista slantar på.
I smyg. För ingen kommer någonsin att vinna.
Det vore för enkelt och vi har gott om tid.
För att hitta det segrande andetaget. För att hitta hjärta och själ.
Eller glömma.
Doktorer borde ordinera ett bättre liv och jag tänker skriva om allt.
I ett.
Bara för att jag står och stampar. Bara för att jag är trygg.
Var inte oroliga. Det här handlar om er. Det gör det alltid.
För ibland är ni mig.
Visst kan jag andas lite nu. Det här är egentligen en sjuk följetång.
Precis som vackra flickor och tandborstar.
Livet i sig.
Det blir nog bra. Många har de slutgiltiga svaren.
Jag har svar på mycket annat dumt.
Om ni vill andas. Åt mig.