Blå havet viskar andas

Jag har för mig att det är söndag, Sandra åker till London och påstår att hon är rädd. Jag får för mig att jag är ensam kvar på hela jorden så jag spelar alldeles för hög musik. Det skulle jag nog göra om jag var ensam kvar, kommer inte riktigt på någonting annat. Kanske gå i folks tomma hus nynna. Fast spänningen är nog borta om de inte kan komma hem.

Kyrkklockorna väckte mig och jag tänkte att det är fint med religion. Söndagsnaivt. Jag undrar också om det fanns en tid helt utan ondska, om det inte fanns svärta på den evigt ljusa jord när gud eller fysiska krafter skapade allt. Det sätter uttrycket 'det var bättre förr' i ett delvis nytt perspektiv. Det kan man kanske omöjligt veta, men hur länge tog det innan människor hittade ondska, girighet och hämnd. Jag tänker mig en kort sekund när vi landade, för på något sätt så känns det mer naturligt att vi landade här, då vi naivt litade på allt och alla för det fanns ingen orsak att inte göra det. Jorden var god. Det är en naiv tanke, men jag vill hålla fast vid den. Att allt var gott i vår barndom, jordens och min egen. När vi klev i land och skulle lära oss allt, för vi kunde inget. Fram till vi var några år vill jag tro att ingen var elak. Eller så dolde de det väldigt väl.

Livet nämner vi nog många gånger per dag. De som lever och de som är döende, tjurfäktarna med. Det är ett överskattat ord, så högt värderat. Det är det man ska fylla med sådant som gör det värt att, vad vet jag, leva.
Liv. Jag gillar inte ordet.
En brevkorrespondans utan avsändare.
En gång tänkte jag att det vore fint att träffa en dam, kanske snarare en flicka, kanske är jag gammal nog för att det ska vara en kvinna - som hette Liv. Jag var väldigt pretantiös.
Det är ett ganska smaklöst namn. Föräldrar som vill ha mening, i livet, döper dottern så fel. Herregud så enkel jag var. Ge flickan några stavelser. Jag känner fortfarande ingen som heter Liv. Jag har kommit över henne utan att någonsin ha känt henne. Det var viktigare förr.
Jag.
Det är hemskt mycket jag med. Överallt.
Jag är fruktansvärt less ordet i sig och meningen bakom. Fast det är väl allt vi tänker på när vi tar tag i våra bägge händer och bryr oss bara om oss själva.
Jag är less på det.
Överjag, underjag. Lagoma jag. Jakt är också ett fult ord.
Jag läser alla dem som ingen kommer komma ihåg. Om några år, hundra år. De som måste skriva för att vara i våra minnen. De som bara finns så länge de skriver.
De som aldrig blir större än så. Jag tänker ofta att jag skulle nöja mig med att vara vem som helst av dem. Jag har inte så storslagna drömmar. Så länge jag får skriva och ni inte glömmer mig.
Vi har ingen plats. Som jag kan orera om vore bättre just nu, kära vän. Breven ligger oskrivna. Det är bara på platserna där ditt namn skulle behövas för rätt effekt som skulle vara något problem.
Jag skulle starta med en liten anekdot bara för att jag tänker på skratt då. Det är inte säkert att du skrattar men det var tänkt så. Tänk på det. En instruktionsbok till ett brev minns jag aldrig att någon skrev, även om det pratades om den. Jag fick bilder.
Visst vet du hur det är? Att tiden till slut tar i varandras ändar på ett sätt som får mig att somna trygg. Så skulle det någonstans stå.
Korrespondans utan tanke. Jag tänker för mycket.
Någon köper en katt.
Jag tycker det är en alldeles förträfflig tanke att hyra en bit öken i andra hand. Skrattar högt och snorar.
Som ett fisköga ser jag på hela världen genom ett förstoringsglas. Jag sätter det framför ögat och tror att allt ska bli klart. Sitter i en ihopfällbar stol.
Glömmer att man tittar på detaljerna, inte helheterna, med förstoringsglas. Livet blir oskarpt och någonstans står en kvinna vid namn Liv och är alldeles i fokus. jag saknar henne inte alls. Önskar att det fanns underbara små detaljer jag kunna förlustas åt. Titta på, byta öga. Titta igen.
Andas och detaljen skumpar. Som en tänkt billig film som kostade massor med pengar. Utan hästar. Som gevär just innan de skjuter, de andas och det är svårt att sikta rätt.
Detaljer.
Eniro, 118 118. För vi är aldrig mer än ett namn bakom, bara ett samtal bort. För att finna den slutliga lösningen, det slutgiltiga namnet vi behöver för gåtan. Livet och det kommer inte vara du, Liv. Det kommer vara någon ordinär. Nej, någon alldeles strålande särskild med ett ordinärt namn.
Eniro är en väldigt liten del av våra liv. Om vi bara ringde 118 118. Sedan kan vi gå vidare. Titta på detaljer som delade vi öga.
Fisköga och jag kommer någon gång svimma.
Jag är feg när jag ljuger att jag är modig. Det är då.
Sedan undrar jag bara hur många språk jag skulle kunna avsluta kärleksfull på. Eller korrekt.
Jag skriver att vi aldrig vill ha avslut. I stället. På svenska och för säkerhets skull på engelska. Det ser taffligt ut men vill man aldrig ha avslut kan man heller inte avsluta vackert.

Febern härjar. Den får mig att se syner konstigare än det mesta. Jag försöker dränka den, i floder av klaraste vatten. Jag nästan hör hur de drunknar i mig. Jag tänker på alla visdomar jag inte hunnit bearbeta sedan veckan. På det där språnget som man måste intala sig själv att ta. Det är så knepigt. För helt okända människor kan jag vara obrydd, det spelar ingen roll vad de tror jag är eller vad de tycker om det. Det är när de kommer nära, när de berör, som det låser sig. Jag får många råd. Jag är ändå rådvill. Jag tänker att febern nog gör mig ärlig, och yr. Det kan vara en bra sak.

Jag minns hur skaren skar i mitt ansikte och det var på lek. Hur jag föreställde mig att jag kunde bo där under, och att det då inte skulle göra ont. Begravde mina vantar där under och försökte att inte spräcka ytan. Skar sår på mina handleder på vägen upp, ut. Några timmar senare gick vi in och det känns som om jag hela min barndom längtade till sommar. Skridskorna plågade alltid mina fotleder och jag försökte inte ens låtsas att jag tyckte det var roligt. Jag tyckte om att sparka. Undrar om de någon gång var besvikna när jag inte ville gå ut, kasta snö och få den kastad på mig. Så som vinter ska vara. En natt drömde jag att ni ställde mig, som ett paralyserat barn i min nuvarande kropp, med overall och pälsmössa mitt ute på isen. Sen åkte ni. Det gnistrade så jag inte kunde se någonting och det blev aldrig mörkt. Det ville aldrig bli natt och ingen kom. Tiden vägrade gå och jag frös om tårna.

Jag har ett glatt, rosigt ansikte av vintern. Med en pulka, som jag inte alls saknar men som dyker upp då och då. Som aldrig ville oss ont men som får skaren att skära i hela min kropp. Det är hemskt hur han fick den rollen, jag skäms för rollbesättningen. Dumt står han och ler utanför vår dörr. Vill åka pulka och vara vinter. Jag får heller inte säga nej... Och mina läppar svider vinter.