Stanna och sätt fart
Jag minns hur skaren skar i mitt ansikte och det var på lek. Hur jag föreställde mig att jag kunde bo där under, och att det då inte skulle göra ont. Begravde mina vantar där under och försökte att inte spräcka ytan. Skar sår på mina handleder på vägen upp, ut. Några timmar senare gick vi in och det känns som om jag hela min barndom längtade till sommar. Skridskorna plågade alltid mina fotleder och jag försökte inte ens låtsas att jag tyckte det var roligt. Jag tyckte om att sparka. Undrar om de någon gång var besvikna när jag inte ville gå ut, kasta snö och få den kastad på mig. Så som vinter ska vara. En natt drömde jag att ni ställde mig, som ett paralyserat barn i min nuvarande kropp, med overall och pälsmössa mitt ute på isen. Sen åkte ni. Det gnistrade så jag inte kunde se någonting och det blev aldrig mörkt. Det ville aldrig bli natt och ingen kom. Tiden vägrade gå och jag frös om tårna.
Jag har ett glatt, rosigt ansikte av vintern. Med en pulka, som jag inte alls saknar men som dyker upp då och då. Som aldrig ville oss ont men som får skaren att skära i hela min kropp. Det är hemskt hur han fick den rollen, jag skäms för rollbesättningen. Dumt står han och ler utanför vår dörr. Vill åka pulka och vara vinter. Jag får heller inte säga nej... Och mina läppar svider vinter.