Blå havet viskar andas

Livet nämner vi nog många gånger per dag. De som lever och de som är döende, tjurfäktarna med. Det är ett överskattat ord, så högt värderat. Det är det man ska fylla med sådant som gör det värt att, vad vet jag, leva.
Liv. Jag gillar inte ordet.
En brevkorrespondans utan avsändare.
En gång tänkte jag att det vore fint att träffa en dam, kanske snarare en flicka, kanske är jag gammal nog för att det ska vara en kvinna - som hette Liv. Jag var väldigt pretantiös.
Det är ett ganska smaklöst namn. Föräldrar som vill ha mening, i livet, döper dottern så fel. Herregud så enkel jag var. Ge flickan några stavelser. Jag känner fortfarande ingen som heter Liv. Jag har kommit över henne utan att någonsin ha känt henne. Det var viktigare förr.
Jag.
Det är hemskt mycket jag med. Överallt.
Jag är fruktansvärt less ordet i sig och meningen bakom. Fast det är väl allt vi tänker på när vi tar tag i våra bägge händer och bryr oss bara om oss själva.
Jag är less på det.
Överjag, underjag. Lagoma jag. Jakt är också ett fult ord.
Jag läser alla dem som ingen kommer komma ihåg. Om några år, hundra år. De som måste skriva för att vara i våra minnen. De som bara finns så länge de skriver.
De som aldrig blir större än så. Jag tänker ofta att jag skulle nöja mig med att vara vem som helst av dem. Jag har inte så storslagna drömmar. Så länge jag får skriva och ni inte glömmer mig.
Vi har ingen plats. Som jag kan orera om vore bättre just nu, kära vän. Breven ligger oskrivna. Det är bara på platserna där ditt namn skulle behövas för rätt effekt som skulle vara något problem.
Jag skulle starta med en liten anekdot bara för att jag tänker på skratt då. Det är inte säkert att du skrattar men det var tänkt så. Tänk på det. En instruktionsbok till ett brev minns jag aldrig att någon skrev, även om det pratades om den. Jag fick bilder.
Visst vet du hur det är? Att tiden till slut tar i varandras ändar på ett sätt som får mig att somna trygg. Så skulle det någonstans stå.
Korrespondans utan tanke. Jag tänker för mycket.
Någon köper en katt.
Jag tycker det är en alldeles förträfflig tanke att hyra en bit öken i andra hand. Skrattar högt och snorar.
Som ett fisköga ser jag på hela världen genom ett förstoringsglas. Jag sätter det framför ögat och tror att allt ska bli klart. Sitter i en ihopfällbar stol.
Glömmer att man tittar på detaljerna, inte helheterna, med förstoringsglas. Livet blir oskarpt och någonstans står en kvinna vid namn Liv och är alldeles i fokus. jag saknar henne inte alls. Önskar att det fanns underbara små detaljer jag kunna förlustas åt. Titta på, byta öga. Titta igen.
Andas och detaljen skumpar. Som en tänkt billig film som kostade massor med pengar. Utan hästar. Som gevär just innan de skjuter, de andas och det är svårt att sikta rätt.
Detaljer.
Eniro, 118 118. För vi är aldrig mer än ett namn bakom, bara ett samtal bort. För att finna den slutliga lösningen, det slutgiltiga namnet vi behöver för gåtan. Livet och det kommer inte vara du, Liv. Det kommer vara någon ordinär. Nej, någon alldeles strålande särskild med ett ordinärt namn.
Eniro är en väldigt liten del av våra liv. Om vi bara ringde 118 118. Sedan kan vi gå vidare. Titta på detaljer som delade vi öga.
Fisköga och jag kommer någon gång svimma.
Jag är feg när jag ljuger att jag är modig. Det är då.
Sedan undrar jag bara hur många språk jag skulle kunna avsluta kärleksfull på. Eller korrekt.
Jag skriver att vi aldrig vill ha avslut. I stället. På svenska och för säkerhets skull på engelska. Det ser taffligt ut men vill man aldrig ha avslut kan man heller inte avsluta vackert.