Blå havet viskar andas

Jag har för mig att det är söndag, Sandra åker till London och påstår att hon är rädd. Jag får för mig att jag är ensam kvar på hela jorden så jag spelar alldeles för hög musik. Det skulle jag nog göra om jag var ensam kvar, kommer inte riktigt på någonting annat. Kanske gå i folks tomma hus nynna. Fast spänningen är nog borta om de inte kan komma hem.

Kyrkklockorna väckte mig och jag tänkte att det är fint med religion. Söndagsnaivt. Jag undrar också om det fanns en tid helt utan ondska, om det inte fanns svärta på den evigt ljusa jord när gud eller fysiska krafter skapade allt. Det sätter uttrycket 'det var bättre förr' i ett delvis nytt perspektiv. Det kan man kanske omöjligt veta, men hur länge tog det innan människor hittade ondska, girighet och hämnd. Jag tänker mig en kort sekund när vi landade, för på något sätt så känns det mer naturligt att vi landade här, då vi naivt litade på allt och alla för det fanns ingen orsak att inte göra det. Jorden var god. Det är en naiv tanke, men jag vill hålla fast vid den. Att allt var gott i vår barndom, jordens och min egen. När vi klev i land och skulle lära oss allt, för vi kunde inget. Fram till vi var några år vill jag tro att ingen var elak. Eller så dolde de det väldigt väl.