Blå havet viskar andas

Det bor någonting i stegen. En inneboende saknad för steg  som alltid leder bort.
Kanske borde man stå still mer. Ofta och länge.
Så man slapp sakna. Man hör aldrig stegen som går mot.
Bara de som leder bort, som äger en inneboende saknad.
Ibland ekar det tyst.
Steg är alltid hårdare i verkligheten än vad man tänkt sig dem.
Verkligheten är ett stengolv. Vi bär höga klackar.
Svärmar oss från verkligheten och skapar detta eko.
Ekot borde betyda stanna. Stanna för alltid, vare sig det gör ont eller gott.
På språk jag inte kan betyder det det.
Spår i sanden måste vara drömmarnas sätt att vandra.
Att minnas en sekund, för att aldrig höra igen.
Hur det gick.
Panik och lycka.
Stegen äger så mycket. Framför allt en inneboende saknad.
Framför allt annat,
vill de bara stanna.