Blå havet viskar andas

Inatt drömde jag en fantastisk dröm, och en mindre sympatisk. Den bra handlade om slagsmål. Hur människor runt om mig inte ville slåss men direkt någon blev arg och våldsam så hindrades denne av några andra, med dans. Jag minns att jag tänkte att den var alldeles konstigt fantastisk, men som vanligt glömde jag bort detaljerna med morgonen. Den sämre drömmen handlade om svartsjuka i ett kök med stengolv och en man som var väldigt bra på att lägga pussel. Det var till min nackdel. Han var allt för mallig på grund av det. Jag känner just nu att det är väldigt viktigt att minnas mina drömmar. Det är en nyckel till det goda och då är det väldigt retsamt att glömma. För jag känner att det ligger alldeles under ytan. Som om det bara låg någon millimeter bakom det man faktiskt tänker. Som om man skulle minnas det om man slutade tänka. Lite som att snubbla på mållinjen.