Blå havet viskar andas

Da dum. Jag känner inte mitt hjärta slå. Snön viner runt mina fötter på det där sättet som är så fint att titta på. När man står inne och sveper filten runt axlarna och dricker något varmt och får blåsor på tungan. Jag får alltid blåsor på tungan och jag är absolut inte alls rädd för att dö. Inte ens lite. Det är en av få saker som inte skrämmer mig. Fast jag känner inte mitt hjärta slå. Det var det det här skulle handla om.
På en konsert när jag var väldigt nykter och lycklig för att få sjunga med så sa sångaren att blodet är rött och hjärtat sitter till vänster. Alla jublade och det var en politisk ramsa han rabblade. Jag höll med, men kan i efterhand vakna kallsvettig för att det inte fungerar.
Det klasslösa samhället.
Och sedan sa någon att hjärtat inte sitter till vänster utan i mitten, det bara känns tydligare att det slår till vänster för där är det öppet. Ett hål där hjärtat alltid har suttit. Som jorden var platt satt alltid hjärtat till vänster. Da dum.
Jag hör det inte slå.
Någon sa också att meningar inte får börja på och, men jag tycker att det är de finaste meningarna. Jag vet inte vem man kan lite på i de stora frågorna. Vilken frågespalt jag ska läsa för att känna klarhet. Jag är rädd att jag måste gå till doktorn. Snarast. Säga att mitt hjärta inte slår och jag inte känner min egen puls, jag har nog ingen sådan heller. Jag känner mig i högsta grad lurad. På pulsslag och på ett hjärta som slår. De hör ju ihop, utan hjärtat finns det ingen puls. Inte mindre lurad för det.
Da dum. Jag vet hur det ska låta. Älskar sådana där stunder där de fångat hjärtslag. Kanske borde vi skaffa barn bara därför. För att höra hjärtslag och döpa dem till fina namn, som Styrbjörn.
Blodet är i alla fall rött, det har jag sett. Kanske finns det hopp. För oss som bara finns när någon skänker oss en tanke. Vars blod bara är rött när någon håller vår hand. Inatt ligger vi alla vakna och lyssnar efter våra hjärtslag. För att bekräfta att framtiden finns.