Blå havet viskar andas

Jag önkskar att jag kunde tala med gårdagen. Få fråga varför den vände allt upp och ner som den gjorde. Det är ofattbart. Jag kunde aldrig somna för den dagen var svårsmält, och innehöll för mycket kaffe. Jag är inte gjord för sådana dagar. Hur ett samtal om liv och död som visar på någon sorts ljusning, några timmar senare som en ironins pik vänder sig emot den med lösningarna. Det är en så drastisk vändpunkt att den påverkar oss alla som om vi satt ihop. Ibland tror jag vi gör det, vi böjer våra liv efter varandra och sitter ihop där det räknas. Lite som siamesiska tvillingar som går åt var sitt håll men när det behövs dras mot varandra som de starkaste magneter. Det är min fina tanke om vänskap. Det är bara synd att alla inte kan stå på toppen och vinka ut över tomma dalar, samtidigt. Världen verkar inte vara skapt så. Det går upp och det går ner.