Blå havet viskar andas

Jag har svårt att engagera mig alls just nu. Jag är sjuk, kanske just därför. Det finns ingenting jag hellre skulle vara nu. Därför är jag sjuk på riktigt. Då står disken och politiken struntar jag i. Egentligen tänker jag över huvud taget inte, jag bara är. En man röker på min vägg. Han ser lycklig ut trots att han måste veta att han dödar sig själv. Sakta kanske, men än dock. Jag kan inte ta ögonen av honom. Jag är på inga sätt döende, som han måste vara, men jag delar hans lycka över ingenting. Det är inte klokt. Att den dag då man är sjuk och knappt orkar resa sig är den lyckligaste dagen. Allt måste inte ha en förklaring, jag tänker nog inte försöka. Böjer huvudet bakåt, det är nog idag.