Blå havet viskar andas

Nyss tog jag på mig en tröja som luktar hav. Ibland hjälper det att byta kläder, kanske för att ändra mönster, känna renhet. Jag formligen älskar hur saltdoften inte går ur denna tröja, hur mycket jag än skulle tvätta den skulle den inte sluta dofta hav. Det är nog den bästa parfymen en människa kan ha. Ett saltruffsigt hår att luta sig mot och lukta på i smyg. Att vara i närheten av hav förbättrar människor. Fast de i praktiken bara är smutsiga.

Egentligen är det en ganska ful tröja, eller, den är inte helt lätthanterlig. Orange är den, någon sorts dov jordig nyans. Inte alls vackert. Tur att någon sade mig att man ska resa i sina fula kläder, för de kan man slänga om man vill fylla sin väska med annat. Tur att jag tänkte så och lätt tröjan följa till Asien och ta alla Andamanska sjöns dofter och göra dem till mina. När håret sedan länge luktar gott med västerländska mått mätt igen och huden är blek som om den aldrig sett solen så tänker jag på de där dagarna. Jag är glad att jag somnade på däck med en sarong över huvudet när solen stekte sönder den bara hud jag visade, och Ülf berättade om det stilla livet i Nepal. Långt borta från havet men ändå en spännande, lockande plats. Jag trodde hela tiden att han hette Wolf och på många sätt hade det nog varit ett häftigare namn. När jag vandrade på stranden och tänkte, att här ifrån borde man aldrig åka. När alla tankarna var briljanta och musiken inte helt slog bort vågornas dödstjut mot stranden. Jag går i vattenbrynet, till och med lägger mig ned.

Ingenting kommer lukta godare. Då försöker de bara efterapa. Ett saltdoftande hår att luta sig mot en sen kväll när det fortfarande är varmt och ljusen lyser ute på havet eller om det till och med kan vara på andra sidan, det är så bra det kan bli. Så nära perfektion vi kommer, då kan vi sätta oss ner och inse att vi är framme. Kanske reser vi oss. Bara för att gå bakåt för att åter komma så här nära. Målet, perfektionen, vad ni vill.