Blå havet viskar andas

Ibland funderar jag vad jag skulle skriva på mig själv för att man skulle kunna identifiera mig, om jag var med om något hemskt. Om man inte fick skriva sitt namn eller några nummer. Om det var tvunget att vara något vackert. Som talade om att detta var min kropp. När jag satt någon annanstans och tittade på.
Jag kommer inte på något.
Har aldrig varit en sådan som skriver saker på mig själv. Det var ju väldigt på tapeten ett tag. Jag minns att min syster skrev massor med saker på sina skor, tills vår far tvingade henne att slänga dem. Det var ett par bedrövliga skor som det säkert finns bilder på. Bara därför. Folk skrev små hälsningar på varandra för att ingen skulle ta miste på att de var populära, älskade. Som om de inte hade förstått att man skrev på gips, när någon hade gjort illa sig, och inte på huden.
Jag är heller ingen höjdare på att rita eller måla.
Fast jag minns en man som bodde i ett hus på landsbygden. Minnet luktar lera och han målade apelsinträd i olja. Varje gång jag sa till så målade han dit en till apelsin. Jag ägde de apelsinerna. Under trädet stod en liten pojke, men det var inte jag. Han var ditmålad innan jag kom. Lite kan jag tro att det borde vara min roll för alltid. Han som äger apelsinerna men inte har en aning om hur de skapas.
Fast egentligen kan man inte äga varken apelsiner eller hundar. Det är nog bara sådant man kan få för sig, som en stund kan göra en barnsligt lycklig. Därför kommer jag aldrig sluta peka ut apelsiner. Det är den naiva lyckan på en vind när snöslasket smälter utanför och hundarna behöver promeneras.

Det här hänger inte ihop. Lite var det min mening.