Blå havet viskar andas

Ägnar en liten stund åt självkärlek och frustration. Har tagit hem boken jag skrev som projekarbete från far och kan inte ens hålla mig tills jag är hemma utan går ute i kylan och läser mig själv. Det är en underlig tanke, jag förlustas över mina ord, skräms samtidigt över saker jag aldrig tänkte på när jag skrev. Det är snart två år sedan jag skrev den, på ett sätt är mycket likdant. Fast den inte är lång tar det mig lång tid att komma igenom, läsa mellan de rader jag själv bestämde över. Den inspirerar samtidigt, jag är stolt över mig själv och detta alldeles unika exemplar behövdes för att göra min stolthet konkret.

Jag minns allt så annorlunda bara. Som om någon krängt på mig påhittade minnen. Blir frustrerad över att jag inte minns vad som är vad. Vad som hände. Ett liv av välformulerade lögner. Jag vet inte vilken känsla det är som regerar, det svänger.