Blå havet viskar andas

Vi är alla på en gigantisk flygplats. Jag ser mig omkring och kan inte komma på någon jag saknar, någon som räknas. Vi står där och hoppas så innerligt att den vi vill ha med var än vi ska, ska hamna på samma flygplan som oss. Kanske till och med sätet bredvid. Det är för på tok för tidigt att säga ännu. Alla väntar.
Jag har inte packat så tungt eftersom jag vet att det mesta jag tar med mig aldrig kommer lämna väskan. Den hänger lätt över min axel. I väntan köper jag en pocketbok jag länge velat läsa bara för att nu vet jag att det kommer bli av. Allt ska slutföras och jag är ledig från allt.
Mina skor är rena och musiken är bra. Något annat finns inte.
De ropar ut destinationer och tider. Några känner sig prickade och stressar iväg. Jag reser inte så, inte den här gången. Jag väntar att någon ska ta mig vänligt på axeln och säga att dit, dit borde du verkligen åka. Så fort du får möjlighet och vad vet de att jag har tid just nu.
Vi tittar ut genom fönster som spänner som en båge ut mot den sidan vi aldrig tidigare tänkt på. Baksidan av allt det vi är på väg att lämna. Flygplan kommer, går, slåss om luftrummet. Jag tänker lite naivt att det är tur att flygplan inte behöver andas. Det skulle inte fungera, luften skulle ta slut och allt skulle bli vakuum. Jag kan på tok för lite om luft.
En man får gå ombord. han ser inte alls nöjd ut, som om han dragit en nitlott. Jag söker hans ögon och mimar att det kommer bli bra. Fint ställe ska du till.
Jag har ingen aning om var han ska, har aldrig varit där. Nu ser jag honom inte mer, men bra blev det nog. Det tycker han snart lovar jag tyst tanten mitt emot.
Snart åker jag nog, stänger ögonen och luktar mig till rätt gate. mitt resesällskap kommer kunna en del om en del som är viktigt. Som luft, och vad vi gör här. I livet över lag. Jag kommer inte somna, när det blir mörkt och jorden tänder sina lyktor upp mot mig.
Flygplatsen är det myllrande centrumet som kastar ut neutroner åt alla håll. De är som fåglar som flyr sina burar.  Jag tänker mig den högt upp ifrån, så högt upp att allt ser teckat ut. Det är en fin syn, fri i mig.
Lite som Big Bang.