Blå havet viskar andas

Morgonen gick allt för fort. De flesta gör det. Jag hade gärna gått omkring i min sunkiga skjorta länge till. Jag sover nog för länge. Fast jag värdesätter stunden mellan sömn och vakenhet. Det gör jag. Nu är jag på väg. För förberedelser och avsked. Kan inte påstå att jag känner mig sugen, men jag ska inte få höra att jag med min inställning förstörde den här dagen för någon annan. Ni missade mig i alla fall, för nu går jag. Hoppas inte stekarna slår mig. Kanske vore det kul om de fnös lite, men inte mer. Gott nytt år.

Det är en enda stor lektion i ledighet. Jag läser hur folk sammfattar det gångna året, så här alldeles innan det tar slut. Det är inte mycket nytt. Vet egentligen inte om jag har så mycket att tillägga. Tycker att 2007 var ett mellanår. Då jag till stora delar gjorde ingenting. Hade en del underbara dagar  men som mest var jag nog ganska missnöjd med min situation.
Alla andra verkade ha kommit så långt, kärleken gick inte alls.
Vad jag måste ha lärt mig någonstans på vägen, förutom en del om digital-tv och att köra bil, är att bara umgås med mig själv. Jag är ganska fantastisk på det. Nu på slutet, som idag. Ser det lite som ett examensprov. Jag sover länge, läser några kapitel i flera böcker. Äter frukost mest för att jag vet att man måste. Tittar på skidtävling på tv, skriver två sidor text jag är relativt nöjd med. De fortsätter nattens drömmar.
Det är rätt löjligt att se ett år som någonting man kan påverka varken till det bättre eller sämre. Det är bara ett stycke utmätt tid men det verkar få människor att reflektera över fel och rätt på ett gynnsamt sätt. Jag har svårt att minnas toppar och dalar, det blir lätt en tät massa som i slutet är OK. Varken mer eller mindre för det går inte att urskilja.
Jag minns att det var trevligt på en del tillställningar, vissa fikaseanser var övernaturliga för kreativiteten och viss ögonblick som är svåra att lyfta fram har varit fantastiska. Tack ska ni väl ha som var delaktiga.
Det var över lag OK.
2008 ska vi väl egentligen inte tala så mycket om. Det kommer bli bra, förhoppningsvis kan det vara så för det mesta. Fast jag lovar ingenting, för det är bara ett stycke utmätt tid vi slaviskt följer. Jag kan lova fantastiska dagar. Stunder vi inte vill ska gå över. När de kommer är fortfarande att upptäckas.
Det tycker jag låter mer än OK.

Nyss såg jag slutet på två filmer och början på en annan.
Som jag redan sett. Jag åt popcorn med.
Tidigare idag läste jag ut ett enkelt litet mästerverk som varje gång ger mig hopp.
Nu lyssnar jag på en sång jag aldrig hört förut. Den hade kunnat vara bättre.
Som så mycket annat.
Jag tycker heller inte om när chanser har gått en förbi.
Som man borde ha tagit.
Tror att en sådan gick för några dagar sedan. Det gick upp för mig nu.
Det kommer alltid flera tåg. Det är sant.
På så sätt är det konstigt. Att det är just tåg det kommer fler av.
Den som sade så första gången måste ha bott nära en räls.
Eller suttit på stationen och känt sig ytterst ledig. Fri.
För tågen kommer alltid fler när man inte har bråttom någonstans.
Det finns sämre saker att bli känd för än ett sådant uttryck.
Givetvis handlar det om ambitioner.
Jag tar nästa tåg bara för att det är de som går.
Tågen och chanserna.

Idag när jag gick hände någonting. Som av ingenting var allt annorlunda. Jag tittade mig omkring litegrann och det enda jag kunde jämföra världen med var leksaker. Det var inte på riktigt. Jag höll lite mat i handen och jag stannade faktiskt upp och låtsades vänta på någon som till slut inte kom. Bara tittade mig omkring. Det är svårt att förklara.

På något sätt var allt på låtsas, allt runt omkring mig en vanlig dag. Husen var byggda i lego och jag kände för att växa och plocka bort den översta biten bara för att bevisa hur jag menar. Någonting med att alla färger var bjärta. Bilarna var förstorade kopior av kopiorna i miniatyrformat. Om jag hade tagit av någon människa jackan hade jag híttat sömmar eller skarvar. Det var inte på riktigt.

Samtidigt som jag började undra hur det stod till med mig egentligen så var det en befriande tanke. Jag kan göra vad jag vill, för leksaker kan man slänga hur som helst. Samtidigt vågade jag inte röra någonting, jag vet inte varför. Det här var förrut idag. Känslan försvann när jag jobbade men nu när jag gick hem var det lite samma. Det var som ett småstadsdisneyland efter stängning.
 
Kanske är jag tokig men jag undrar vad som egentligen är på riktigt. Jag tar i allt jag ser, ständigt beredd på, ja, jag vet inte vad. Att min hand ska komma ut på andra sidan det jag ser? Jag tänker inte hävda att livet är en illusion men ibland tror jag inte det skadar att stanna upp och tänka varför allt är som det är. Även om det här var handgripligare än vad jag hade önskat så går man ofta utan att veta varför man går. Som om man vore en leksak. Det är en skrämmande men på samma gång fantastisk tanke. Att vi är leksaker som leker med leksaker.

Jag funderar på vad som är värst. Att utelämna totalt eller faktiskt berätta det som jag minns det. När jag skriver ner vad mina fingrar skriker om. Som magneter som aldrig får möta lugnande stål. Allt stormar. För hur gärna jag än vill förlåta vad än som ska förlåtas verkar det inte vara möjligt utan att skriva ner allt och somna mitt i. Utan att jag egentligen har någon att glömma, eller förlåta. En obehaglig känsla har tagit delar av en stad till ansikte och jag kan inte vrida bort mitt eget. Ansikte. Att förlåta för att glömma. Vad det nu är.

Vare sig jag utelämnar obetydliga byfånar eller ger de som aldrig gav mig sina ögon figurerade namn i jakten på förlåtelse, så är jag ganska nära nu. Ganska nära punkten där backen vänder ner igen, för rullande cykelhjul och kanske lär jag mig vissla.

Då skriver jag ett vykort från min lyckliga punkt.

Jag borde kanske säga hur allt redde sig i slutändan. Som är nu. Julen handlar om barndom men på något sätt var det annorlunda den här gången. Det gjorde ingenting att vi inte bjöd hem några hemlösa eller okända, som jag så många år velat. Det räckte med oss. Egentligen med mig själv, Det var nog där jag hittade freden. Fast julen inte behagade dyka upp där natten mot sig själv så löste det sig, bjöd på mina konstiga traditioner och jag tror att julen satt där bredvid i sätet en kort stund, som en skugga i ögonvrån. Han sa ingenting, vilade sig nog bara lite. Och jag tror inte han återkommer nästa år. Då sitter han på varmare breddgrader och pratar om klimatförändringar och alla påhitt vi haft. Mumin är ledsnare än jag.

Det är konstigt vad en sådan högtid gör med en. Hur att bara vara kan få en att känna sig fri. Lite gladare. Nästan så glad att jag dansar (med tanke på igår). Fast jag gjorde det inte så mycket. En dag ska jag lära mig att dansa. Det är med på min lista.

Annars ser jag fram emot 2008. Det kommer bli ett bra år, utan löften eller måsten. Kanske kommer jag bli vuxen, kanske kommer jag komma på var jag ska gå. Helt klart kommer jag att åka västerut och finna inspiration. Ett som också är säkert är att jag har bra vänner, När jag behöver det. Det här kommer bli bra och radion har spelat så många bra låtar i rad att jag inte vet vad jag ska tro. Vi måste nog ta det som ett tecken. Om vi bara hade ögon för varandra, Inte vred på våra nackar, för jag är för feg för att avbryta. Jag vill bara drunkna. I dina ögon. Jag tar allt som tecken, utan att egentligen tro någonting alls. Det här blir bra och jag ska lära mig dansa och skriva en bok och ta varje dag som något jag kan rädda.

För det är så fantastiskt med dagar där man bara kan sätta punkt och börja om på nytt. Jag behöver inget nyår. Jag firade det igår.

Allt utanför är hav. Någonstans finns det säkert en brygga men vi söker den inte nu. Inte alls en trygg punkt utan ett bindande löfte om stillavarande. Fast brygga är ett fantastiskt ord så är det inte den vi söker. Horisonten kan vi jaga utan att egentligen jaga. Det vackra ligger inte i jakten, utan i att aldrig bindas upp. Att alltid vara fri.

Jag minns hur jag aldrig ville komma hem. Hur sommaren blev ett fristående kapitel en gång om året. Av motormuller öppen horisont. Kanske är det min bild av kärnfamiljen, alla bilder som spelas upp av fruktanslös tillvaro och tonfiskgryta som jag aldrig tyckte om. Det gjorde absolut ingenting. Alla båtar är Moses och delar havet bakom sig, där kan man för en kort stund se en spikrät väg mot vad man än drömmer att vandra emot. Jag minns hur jag tar på mig flytvästen och hotar med att hoppa i, låta vågorna slå ihop över mig och slitas sönder av propellern. Bara för att aldrig bindas upp. Havet doftar salt men vad jag vet kom jag hem även den dagen.

Hur trånga alla vikar vi triumferade in i, var. Hur omgärdade av båthus och väldoftande havsäng de alltid verkade vara. Ständigt strålande även när dimman rullade in. Alltid på väg. Mina fingrar målar fortfarande mönstret till vänster om mitt huvud, vaggande kvadrater. Det var ibland höst och tiden höll på att stänga till friheten i färgprakt. Det är ett sista andetag, jag är fortfarande för ung för att förstå det. Regnet faller och jag minns inte vad vi gjorde. Kanske hade vi jackor och fångade spigg ändå. Bidade vår tid. Gick upp i skogen där bryggan mötte land och blev blöt om fötterna bara för att vara en strapats rikare.

Hur jag egentligen bara vill ligga och titta ut över ett hav, på alla humör alldeles förtrollande. Bilder ur min evigt unga barndom. Det enda vi behöver göra är att andas. Annars går det inte. Därför viskar havet till mig, inte alls befallande utan som en vän som inte vill se mig somna in. Att bara andas, att jag inte behöver göra mer. Än att andas. Så jag gör det, och ligger där i en plätt av efter en älg nerlegad, gräs och gör ingenting annat än att andas i takt med de små krusningarna som når stranden en bit ner. Hur det löper som en, inte röd, utan blå tråd genom mig. Inte genom mitt liv utan genom mig, mitt självaste väsen. Det jag inte vill kalla min själ. Havet och att andas.

Hur havsnivån stiger, täcker smutsen på gatan. Tar mig med och jag behöver bara andas. För allt vad lungorna håller och så länge jag gör det, så ligger havet öppet. Med en horisont evigt väntandes att jagas.

Jul jul, ja det är jul. Vare sig vi vill det eller ej. Det kommer nog gå i år med, lite ledighet och hemmavarande vänner gör det. Jag tänker på politik och kärlek. Hur allting är drömmar och jag har inte lust att utveckla. Minner mig själv när jag läser det här senare.
Idag känns pölen alldeles lagom stor. Vi ryms och vi hälsar varandra god jul. På nära håll och i tanken.

Vet inte varför gamla människor är så rädda att dela med sig av hela sina personnummer. De är verkligen det, som om jag skulle kunna tömma deras själ med de sista fyra. Som om de blivit uppfostade att inte dela med sig, som om det inte riktigt fanns något hopp för den som delade med sig av hela personnumret. För det är ju givetvis omöjligt att någon annan kan vara född exakt samma dag. Det här är Sverige, här föds ett barn per halvår. Dö, det gör vi heller aldrig. Vi är ena riktiga vikingar, det sitter i de där siffrorna. Utan dem är vi öppna för erövring. Jag är trött och less och ensam och undrar om det är samma nu. Om det inte finns viktigare saker att lära barnen; som att inte sniffa lim, förnedra någon annan för att man inte älskar sig själv eller ljuga.

Jag har ägnat dagen åt att knyta ihop. Göra bokslut över året. För mig är det enklast att göra via musiken, för den speglar så pass mycket vad som händer och hur jag ser på saker. Så jag har gjort en årets spellista som är alldeles ultimat odiskuterbar. Jag kallar mig inte längre musikfascist. Jag bara lyssnar och är.

Kent, Columbus
Belackare och förståsigpåare har kastat sina tomater, jag sitter kvar och allt som går genom mina öron är Jocke Bergs röst sjungande att Stockholm vaknar på droger och på sorg. Det är poesi, obegripbart som många av de texter jag själv författar. Den säger inte så mycket, men det är en fantastisk låt.

 Jonas Game, New city love
Bagatellartad ångest. Fast staden är den gamla och kärleken är hatbeblandad så förstår jag.

Bruce Springsteen, Magic
I bilen på väg bort var som helst skulle jag utan att tveka spela Bruce. Och den här låten följer temat, så jag ser mittstrecken susa förbi och tänker inte på miljön jag försummar.

Damien Rice, The animals were gone
Julen är nära och jag vet inte, ibland får jag för mig att meningen med allt är att vakna upp utan alla djuren. Alldeles ensam och inte veta vad...

Asha Ali, Fire fire
Stunderna av tokglädje. Själv och med andra. Bättre live, ska jag säga.

Arcade Fire, The well and the lighthouse
För inre stridigheter och famlande efter Gud vet vad. Kanske just Gud.

Band of horses, Funeral
Min begravning ska vara strålande vit. Inte av snö, utan av oskuld. Ingen ska gråta, det ska vara nere vid en å. Den här låten kommer vara glömd då.

Laakso, Västerbron
Västerbron dyker upp lite här och där. Får mig att börja tänka på vad mitt band skulle heta, det där vi skulle ha om vi var musikaliska, om vi inte svimmade när vi såg blod. Och om ångestkvällar, då man inte riktigt räcker till. Det verkar vara en fin bro.

Lars Winnerbäck feat. Miss Li, Om du lämnade mig nu
Kalla kvällar i mitt nya hem, före soffan, efter skymningen. Underbar duett, är svag för sköra kvinnoröster som komplement till mullrande whiskey-män. Vet inte vem som skulle lämna mig men där jag låg i rena sängkläder hade jag röstat på mig själv i första hand. Kunde inte ge någon annan äran.

Shout out louds, tonight I have to leave it
En lång promenad. Lite jag mot världen-känsla igen. Tar aldrig av mig lurarna. De dagar jag vill vara punk, då jag är kort och lite småförbannad. I lagoma Sverige.

Peter Jöback feat. Annika Norlin, Han är med mig nu
För glädje, i de blixtliknande ögonblicken då man inte kan se för att man är för glad. Som har drabbat mig på senare tid.

Kings of Leon, On call
Skulle det behövas är någon inte längre än ett telefonsamtal eller textmeddelande bort. Det känns tryggt och främmande. Någon gång tar jag upp det. Dig.

Florence Valentin, 16 ton
Fester vi har kort på, och ser relativt vackra ut. De där vi brottas och de där vi talar sanning. Det blev mycket sådant. Jag minns en balkong, en bil, scarfar. Sen har jag säkert glömt en massa med.

Salem al Fakir, It´s only you
Den svenska sommaren, som räddar oss gång på gång. Alltid nya ansikten. Samma cykel och jag längtar fram till nästa möte. Nästa du.

Moneybrother, It might aswell be now
En ordväxling jag aldrig har, de ord jag säger när jag är tyst. Sena nätter med valfri dryck talandes med mig själv och jag kan inte andas. Glödlamporna fladdrar och jag saknar tid. Allt står still, frisyrer kan vi strunta i. Helst kan vi vara skalliga. Ingenting spelar någon roll och det är ett sorgsligt dödläge vi skapar. Jag och mig själv, sommaren inte blir något annat än sommar. I bakgrunden hör jag en röst som inte talar i ord. Utan i känslor.

Jens Lekman, If i could cry (It would feel like this)
Årets bästa konsert bara för att det var tunnsått. Jag har inga problem med att gråta. Jag ger mig själv diplom dagligen för detta.

Robert Plant och Allison Krauss, Please read the letter
När hjärtat bultar fortare eller helt slutar med vad det egentligen ska göra. När det knarrar i golvet och gamla hjältar återvänder. Då vill jag inte förklara mer, alls.

The Shins, Australia
Livet förändras när man lyssnar på The Shins, sade Nathalie Portman. Jag är totalt benägen att hålla med. 2007 mer än någonsin.

Israel Kamakawiwo´ole, Over the rainbow
En gång stod jag där en regnbåge slutade, och saknade kamera. Annars skulle jag absolut kunna tänka mig att stå på ett tak och tänka över ett och annat. Aldrig ensam, kanske flyger vi lite drake med. En kamera ska jag nog kunna fixa fram. Utan vatten och med automatisk inställning på fantastiska bilder och ett underbart liv.

Neil Young, Ordinary people
För att jag fortfarande känner kamplusten brinna i mig, som en övervintrad hippie enligt många, så avslutar jag med dessa 18 minuter. För att drömmar och politik är ett och samma för mig. Jag har lärt mig att förstå det i år. Utan att vara en pamflett.

Det var det. 2007 och vi överlevde.

Ny design och magen full med julmat. Malin ska ha tack för det första i alla fall. Jag sa hav och hon plockade fram sitt kunnande som med längder slår mitt på detta område.

Julmat i fin miljö är alltid bra med, och jag tror att jag också vill ha en himmel i taket. Bara för att alltid ha en blå.

Idag är jag lite besviken. På kommunen (som om vi inte vore det varje dag, skämtar någon i mitt huvud). Världens vackraste slott, där kungen bodde i min barndom är till försäljning. Pite stadshotell ska helt och hållet säljas ut för stora summor miljoner. För mig står Havsbadet som det ondskefulla stora företaget. Alla kastar skit på H&M och McDonalds. För mig är havsbadet samma sak, och det är dem som ska köpa det vackra hotellet. För Junkfood evenings och dansbandsaftnar. Är du inte medelålders är du givetvis inte välkommen. Inte i Hildingland. Där vet man vem som sitter på stålarna... Och att traditioner inte betyder någonting. Allt är bara ett skuggspel för medierna, det skriver herr VD upp på. Off the record så att säga, när han inte behöver slicka. Jag lovar.

Så säljer man ut en stads kulturarv. Till den stora stygga vargen med pengapungen. Jag hoppas det finns själar kvar i kommunfullmäktige som fortfarande har lite stake kvar och sätter emot. Fast enigheten är eniga om att vara enig, som vanligt. Minner mig en passande strof ur en sång:

"Hellre gör man fel tillsammans, än ensam handla rätt.
Så hand i hand i en ändlös dans, ja, som en kedja utan slut,
vågar ingen släppa sitt förskräckta grepp, trots att vi dansar mot ett stup."

Jag ser knappt på tv längre. Tidningar är inte inpräntad vardag längre. Vad jag nog vill ha sagt är att jag inte alls har koll. Vad som helst skulle egentligen hända och gå mig obemärkt förbi. Det är skrämmande. Läste däremot hela (hela) Doris Lessings nobeltal. Det  var långt men ack så vackert, och inspirerande. Fast hon inte kommer någon vart och trots att hon inte läste upp det själv. Det finns i alla fall på Svenska Dagbladets hemsida, läs det ni med.

Hörde att det misstänks att landsfader Palme otuktade sig med alldeles för unga flickor (som inte är så unga idag) när det begav sig. Nu har hon klivit fram. Mina vänner tycker inte man ska smutskasta döda, att man ska tänka på deras familjer. Jag tänker på gator, och att de har fel. Han må vara död, av ett olöst mord, men han är inte oantastlig. Har man sex med minderåriga ska man hängas ut. För ingenting borde dö med döden. Sanningen är det bästa elixiret. Han har en gata här runt hörnet, det känns lite konstigt om det skulle visa sig att dessa anklagelser var sanna. Ett brott är ett brott, en brottsling just en brottsling och en gata döps vad jag vet inte ofta efter sådana. Någon som vill bo på Hagamannens väg, eller varför inte Tomas Quicks gränd?

Fast vad vet jag. Jag ser inte på tv.

Vi var inte många digitala klick från att boka idag. Boka flyg, boka en dröm. Vi tvekade lite vilket kanske känns rätt. Det är bara så tråkigt att se pengar gå. Jag har alltid haft problem med det. Har hellre ingenting än mycket och ser en del av det försvinna. Det spelar ingen roll på vad. Jag minns när jag sparat ihop till min första hundrakronors sedel. Då köpte jag ett spel med dinosaurer.
Sedan grät jag. Och fick en krona av en förbipasserande tant. Kronor att minnas.
Hörde att vuxendomen inte kommer med åren. Blev rädd. Man var tvungen att jobba för det och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.
Jag har hellre ingenting alls än något mitt emellan. Jag vill heller inte ha allt. Jag vill inte skriva något stort innan många läser det. Jag vill inte bli någonting för jag kommer tröttna. Vilja vara ingenting.
Är det den meningen jag letar med mitt liv. Att bli tillräckligt mycket för att kunna vara ingenting, sitta i ett fönster och titta ut över stormen och skriva brev i romanform till lagom många människor.
Det vore något.
Såhär när tanken slår ner.

Jag är internetlös med massor med inspiration. Idag tänker jag undersöka vad internet kan komma att kosta. Så jag är väl inte allt för långt borta, kan tänkas. Vill ni mig någonting så har jag en telefon (070-580 65 76) som jag ibland svarar i.

Jag är så informell på jobbet.

Julen är egentligen en alldeles livs levande människa. Som bara behagar visa sig en gång om året. Och tro att han är populär, alla människor slänger sig i högar vid hans fötter och vill älska honom. För julen vill man älska, man vill insupa hela honom i ett enda andetag. Kanske nästan vara han. För då har man julstämning, då känner man julen så pass bra att man har hans ande i sig.

Jag tänker på ett alldeles fantastiskt avsnitt från Mumindalen. Då de är vakna för att möta julen, hur de köper presenter och lagar mat åt honom, precis som alla de andra som i vanliga fall inte sover bort juletider, gör. Det sätter fingret på julkänsla för mig. En vacker väntan på en vän man aldrig träffat. Som gillar en del konstig mat, borde vara avlägsen släkting till Jesus och förväntar sig av oss att vi inte ska ge honom gåvor, utan varandra. Så enormt stor är julen. Han vill inte själv ha någonting, utan lever för andras lycka (om än en väldigt materialistisk sådan kan tyckas).

Fast jag har aldrig riktigt kommit den julen nära. Jag finner honom lite ytlig och ogenomtänkt. Bara fram, fram, fram. Varje år samma visa utan att man hinner sätta sig ner och tala om de stora sakerna. Det är jag ganska säker på att mumintrollen inte heller fick chansen till. Min egen syster är totalt tokig i all vad som har med jul att göra, det finner jag mysigt familjärt nu på lite avstånd. Hon skulle mycket väl kunna komma att gifta sig med julen. Det vore ett fantastiskt bröllop. Jag älskar när jag går förbi en julgran, och tänker att man aldrig sett det där trädet utan alla ljusen. Hur stilla en natt kan vara, när man går hem, och vit snö tystar ner allting och elektroniska ljus brinner i varje fönster.

Som bäst har jag och julen det i det nervarvade vansinne till väntan på julen. På hans ankomst. Fast han egentligen sitter med mig, dricker glögg och känner sig som insnöad. När vi ser på Doctor Shivago med Omar Sharif och det ryser längs hela ryggen när snön viner över Sibiriens tundra. Det är mer jul än Kalle Anka och alladinaskar. Sedan går julen, och säger att om han hinner ska han heja imorgon som redan har hunnit bli idag och oj, vad han har bråttom nu. Bra film, och som jag ska sakna honom nu i ett år. Som den impulsive vän jag aldrig skulle våga säga vad jag egentligen tycker till.

På något vis ser jag julen som något väldigt orientaliskt. Som något mörkt, främmande, på flygande matta med brinnande ögon. Julen är nog som bäst i Amman, där behöver han inte låtsas. Jag tittar ut genom fönstret och ser honom försvinna i den svala natten. Bort bland minareter och basarer, teserveringar och vilande Österland. Ensamma står jag och Mumin kvar, känner att vi har en ytterst liten del av honom i oss. I våra kort vita armar. Den riktiga honom, som luktar kanel och mynta. Vars matta är av finaste slag. Om han bara vågade vara sig själv lite oftare. Inte gömde sig bakom masker och löjliga riter. Om ni bara visste hur vacker han är då. Och hur Omar Sharif är den enda som kan få honom att vackla, få honom att tystna för några timmar.

Då skulle ni också få julkänsla och längta till den 23 december.

När jag var liten samlade jag på vinkorkar och önskade att jag fick dricka det röda. Nu är jag äldre och dricker vitt. Kommer på att jag saknar att samla på något. Lägger pussel med min gårdag, som det ska vara när man balanserat på gränsen till för mycket.
Tänker på att det vore fint att bara lämna. Vara vildhund. Kanske finare att komma tillbaka. Ha någonting att visa upp, att få stoltsera med. Jag skakar på huvudet. Jag får göra det; åt snön, gårdagens mat eller bara åt livet i allmänhet. Utan att ni behöver läsa in någonting stort i det. I vissa länder skakar man på huvudet och menar ja, jag skakar bara. På huvudet. Över gatan blåser systemkassar och jag undrar vem som släppt dem. Dagens fjädrar, systemkassarna. Fria för vinden, ingen vet var de kom ifrån eller var de ska. Det är fascinerande.