Mekanismer jag aldrig kan förstå
Andreas Lundstedt är HIV-smittad och jag förstår honom. Förstår vad det är som får honom att vilja tala om för hela världen vad han lider av. Det gör vi alla vid minsta förkylning. Det är mänskligt. Hej, jag heter Kristian och jag har lymfkörtelcancer skulle jag kunna säga. Hej. Vad jag däremot inte förstår är det journalistiska sprängstoffet i det. Vad som får varje stor svensk tidning att skriva om det. Han är varken först, sist eller särskilt unik. Det ligger ingen logik att skriva utlämnande texter om det, ellerför oss att läsa det.
För han är en vanlig människa, som någon gång vart annat år eller så är lagom känd i en vecka och sjunger någon mindre bra låt i melodifestivalen. Direkt han blir sjuk ska det skrivas om, löpsedlar ska dra. Inget ont om han som vill tala ut men att det skrivs om honom tar bort människans lika värde. För (nästan) aldrig sätter sig en skribent ner med en positivt testad sprutnarkoman som fick smittan via kanylerna och ens försöker låtsas tro att han mår bra, trots allt. Fast Andreas mår bra, det måste vi alla tro. De är helt enkelt inte lika mycket värda, går inte att relatera till, sprutnarkomanerna.Fast de många gånger har det värre. Så fungerar media men än en gång reagerar jag på hur sjukt det är.
Andreas är inte mer än människa. Han är som du och jag.
Fast i tidningen och sjuk i HIV.
Sverige i chock, jo, hej.
Jo du är också fast i tidningen, pt. Men om du hade hiv hade du väll berättat det.. det smittas inte genom kaffedrickande på särsklida caféer?