Blå havet viskar andas

Idag när jag gick hände någonting. Som av ingenting var allt annorlunda. Jag tittade mig omkring litegrann och det enda jag kunde jämföra världen med var leksaker. Det var inte på riktigt. Jag höll lite mat i handen och jag stannade faktiskt upp och låtsades vänta på någon som till slut inte kom. Bara tittade mig omkring. Det är svårt att förklara.

På något sätt var allt på låtsas, allt runt omkring mig en vanlig dag. Husen var byggda i lego och jag kände för att växa och plocka bort den översta biten bara för att bevisa hur jag menar. Någonting med att alla färger var bjärta. Bilarna var förstorade kopior av kopiorna i miniatyrformat. Om jag hade tagit av någon människa jackan hade jag híttat sömmar eller skarvar. Det var inte på riktigt.

Samtidigt som jag började undra hur det stod till med mig egentligen så var det en befriande tanke. Jag kan göra vad jag vill, för leksaker kan man slänga hur som helst. Samtidigt vågade jag inte röra någonting, jag vet inte varför. Det här var förrut idag. Känslan försvann när jag jobbade men nu när jag gick hem var det lite samma. Det var som ett småstadsdisneyland efter stängning.
 
Kanske är jag tokig men jag undrar vad som egentligen är på riktigt. Jag tar i allt jag ser, ständigt beredd på, ja, jag vet inte vad. Att min hand ska komma ut på andra sidan det jag ser? Jag tänker inte hävda att livet är en illusion men ibland tror jag inte det skadar att stanna upp och tänka varför allt är som det är. Även om det här var handgripligare än vad jag hade önskat så går man ofta utan att veta varför man går. Som om man vore en leksak. Det är en skrämmande men på samma gång fantastisk tanke. Att vi är leksaker som leker med leksaker.