Varför havet vill att jag andas
Allt utanför är hav. Någonstans finns det säkert en brygga men vi söker den inte nu. Inte alls en trygg punkt utan ett bindande löfte om stillavarande. Fast brygga är ett fantastiskt ord så är det inte den vi söker. Horisonten kan vi jaga utan att egentligen jaga. Det vackra ligger inte i jakten, utan i att aldrig bindas upp. Att alltid vara fri.
Jag minns hur jag aldrig ville komma hem. Hur sommaren blev ett fristående kapitel en gång om året. Av motormuller öppen horisont. Kanske är det min bild av kärnfamiljen, alla bilder som spelas upp av fruktanslös tillvaro och tonfiskgryta som jag aldrig tyckte om. Det gjorde absolut ingenting. Alla båtar är Moses och delar havet bakom sig, där kan man för en kort stund se en spikrät väg mot vad man än drömmer att vandra emot. Jag minns hur jag tar på mig flytvästen och hotar med att hoppa i, låta vågorna slå ihop över mig och slitas sönder av propellern. Bara för att aldrig bindas upp. Havet doftar salt men vad jag vet kom jag hem även den dagen.
Hur trånga alla vikar vi triumferade in i, var. Hur omgärdade av båthus och väldoftande havsäng de alltid verkade vara. Ständigt strålande även när dimman rullade in. Alltid på väg. Mina fingrar målar fortfarande mönstret till vänster om mitt huvud, vaggande kvadrater. Det var ibland höst och tiden höll på att stänga till friheten i färgprakt. Det är ett sista andetag, jag är fortfarande för ung för att förstå det. Regnet faller och jag minns inte vad vi gjorde. Kanske hade vi jackor och fångade spigg ändå. Bidade vår tid. Gick upp i skogen där bryggan mötte land och blev blöt om fötterna bara för att vara en strapats rikare.
Hur jag egentligen bara vill ligga och titta ut över ett hav, på alla humör alldeles förtrollande. Bilder ur min evigt unga barndom. Det enda vi behöver göra är att andas. Annars går det inte. Därför viskar havet till mig, inte alls befallande utan som en vän som inte vill se mig somna in. Att bara andas, att jag inte behöver göra mer. Än att andas. Så jag gör det, och ligger där i en plätt av efter en älg nerlegad, gräs och gör ingenting annat än att andas i takt med de små krusningarna som når stranden en bit ner. Hur det löper som en, inte röd, utan blå tråd genom mig. Inte genom mitt liv utan genom mig, mitt självaste väsen. Det jag inte vill kalla min själ. Havet och att andas.
Hur havsnivån stiger, täcker smutsen på gatan. Tar mig med och jag behöver bara andas. För allt vad lungorna håller och så länge jag gör det, så ligger havet öppet. Med en horisont evigt väntandes att jagas.
Jag minns hur jag aldrig ville komma hem. Hur sommaren blev ett fristående kapitel en gång om året. Av motormuller öppen horisont. Kanske är det min bild av kärnfamiljen, alla bilder som spelas upp av fruktanslös tillvaro och tonfiskgryta som jag aldrig tyckte om. Det gjorde absolut ingenting. Alla båtar är Moses och delar havet bakom sig, där kan man för en kort stund se en spikrät väg mot vad man än drömmer att vandra emot. Jag minns hur jag tar på mig flytvästen och hotar med att hoppa i, låta vågorna slå ihop över mig och slitas sönder av propellern. Bara för att aldrig bindas upp. Havet doftar salt men vad jag vet kom jag hem även den dagen.
Hur trånga alla vikar vi triumferade in i, var. Hur omgärdade av båthus och väldoftande havsäng de alltid verkade vara. Ständigt strålande även när dimman rullade in. Alltid på väg. Mina fingrar målar fortfarande mönstret till vänster om mitt huvud, vaggande kvadrater. Det var ibland höst och tiden höll på att stänga till friheten i färgprakt. Det är ett sista andetag, jag är fortfarande för ung för att förstå det. Regnet faller och jag minns inte vad vi gjorde. Kanske hade vi jackor och fångade spigg ändå. Bidade vår tid. Gick upp i skogen där bryggan mötte land och blev blöt om fötterna bara för att vara en strapats rikare.
Hur jag egentligen bara vill ligga och titta ut över ett hav, på alla humör alldeles förtrollande. Bilder ur min evigt unga barndom. Det enda vi behöver göra är att andas. Annars går det inte. Därför viskar havet till mig, inte alls befallande utan som en vän som inte vill se mig somna in. Att bara andas, att jag inte behöver göra mer. Än att andas. Så jag gör det, och ligger där i en plätt av efter en älg nerlegad, gräs och gör ingenting annat än att andas i takt med de små krusningarna som når stranden en bit ner. Hur det löper som en, inte röd, utan blå tråd genom mig. Inte genom mitt liv utan genom mig, mitt självaste väsen. Det jag inte vill kalla min själ. Havet och att andas.
Hur havsnivån stiger, täcker smutsen på gatan. Tar mig med och jag behöver bara andas. För allt vad lungorna håller och så länge jag gör det, så ligger havet öppet. Med en horisont evigt väntandes att jagas.
Kommentarer
Trackback