Blå havet viskar andas

Jag funderar på vad som är värst. Att utelämna totalt eller faktiskt berätta det som jag minns det. När jag skriver ner vad mina fingrar skriker om. Som magneter som aldrig får möta lugnande stål. Allt stormar. För hur gärna jag än vill förlåta vad än som ska förlåtas verkar det inte vara möjligt utan att skriva ner allt och somna mitt i. Utan att jag egentligen har någon att glömma, eller förlåta. En obehaglig känsla har tagit delar av en stad till ansikte och jag kan inte vrida bort mitt eget. Ansikte. Att förlåta för att glömma. Vad det nu är.

Vare sig jag utelämnar obetydliga byfånar eller ger de som aldrig gav mig sina ögon figurerade namn i jakten på förlåtelse, så är jag ganska nära nu. Ganska nära punkten där backen vänder ner igen, för rullande cykelhjul och kanske lär jag mig vissla.

Då skriver jag ett vykort från min lyckliga punkt.