Uppsväld lagom till frukost
Jag skriver inte så mycket här.
Det är inte det att jag inte vill men jag försöker skriva så mycket annat, sitter uppe sent och försöker finna den där inspirationen som gör att jag kan skriva någonting jag kan låta någon annan läsa. Öga mot öga, från hand till hand. Det går sådär. Man vaknar och har ingen frukost och får handla med rufsigt hår och trötta ögon mitt i före helgen- ruschen.
Jag vill bara uppdatera er på vad som händer.
Jag lyssnar på Peter Jöback och skäms inte nämnvärt. Duetten med Annika "Säkert" "Hello Saferide" Norlin är finfin. Jag kanske inte förstår, kanske inte ens försöker men den gör mig glad. Och vad alla sjunger om skatteskrapan, och varför får Medborgarplatsen mig att tänka på Frankrike. Det är nog tonen jag vet. Oui.
Jag brer smörgåsar för senare och tänker på hur sällan man ses nu för tiden. De senaste månaderna har alla sitt, även jag. Även om det inte är ett socialt sitt. Det är jag och tangenterna, musiken. Jag lever. Framtiden skrämmer fortfarande och jag har tänkt skriva ett brev och tala om det, till dåtiden. Det känns som en rätt tanke. Även om det totalt vansinnigt. Det kommer uppslag då och då, mest någon annanstans. Jag lever för de där samtalen som får er att verka så kulturella ut. De där situationerna som får mig att känna mig som en tv-serie. En bra en.
Jag får bara för mig att ni vill höra att jag lever. Jag får för mig att jag mår bättre av att tala om att det gör jag. Så ligger landet.
Och det här är ingen dagbok.
Jag tycker du är duktig på att ordbajsa.
Du känner mig. Men jag menar något med varje ord..