Blå havet viskar andas

Jag har ägnat dagen åt att knyta ihop. Göra bokslut över året. För mig är det enklast att göra via musiken, för den speglar så pass mycket vad som händer och hur jag ser på saker. Så jag har gjort en årets spellista som är alldeles ultimat odiskuterbar. Jag kallar mig inte längre musikfascist. Jag bara lyssnar och är.

Kent, Columbus
Belackare och förståsigpåare har kastat sina tomater, jag sitter kvar och allt som går genom mina öron är Jocke Bergs röst sjungande att Stockholm vaknar på droger och på sorg. Det är poesi, obegripbart som många av de texter jag själv författar. Den säger inte så mycket, men det är en fantastisk låt.

 Jonas Game, New city love
Bagatellartad ångest. Fast staden är den gamla och kärleken är hatbeblandad så förstår jag.

Bruce Springsteen, Magic
I bilen på väg bort var som helst skulle jag utan att tveka spela Bruce. Och den här låten följer temat, så jag ser mittstrecken susa förbi och tänker inte på miljön jag försummar.

Damien Rice, The animals were gone
Julen är nära och jag vet inte, ibland får jag för mig att meningen med allt är att vakna upp utan alla djuren. Alldeles ensam och inte veta vad...

Asha Ali, Fire fire
Stunderna av tokglädje. Själv och med andra. Bättre live, ska jag säga.

Arcade Fire, The well and the lighthouse
För inre stridigheter och famlande efter Gud vet vad. Kanske just Gud.

Band of horses, Funeral
Min begravning ska vara strålande vit. Inte av snö, utan av oskuld. Ingen ska gråta, det ska vara nere vid en å. Den här låten kommer vara glömd då.

Laakso, Västerbron
Västerbron dyker upp lite här och där. Får mig att börja tänka på vad mitt band skulle heta, det där vi skulle ha om vi var musikaliska, om vi inte svimmade när vi såg blod. Och om ångestkvällar, då man inte riktigt räcker till. Det verkar vara en fin bro.

Lars Winnerbäck feat. Miss Li, Om du lämnade mig nu
Kalla kvällar i mitt nya hem, före soffan, efter skymningen. Underbar duett, är svag för sköra kvinnoröster som komplement till mullrande whiskey-män. Vet inte vem som skulle lämna mig men där jag låg i rena sängkläder hade jag röstat på mig själv i första hand. Kunde inte ge någon annan äran.

Shout out louds, tonight I have to leave it
En lång promenad. Lite jag mot världen-känsla igen. Tar aldrig av mig lurarna. De dagar jag vill vara punk, då jag är kort och lite småförbannad. I lagoma Sverige.

Peter Jöback feat. Annika Norlin, Han är med mig nu
För glädje, i de blixtliknande ögonblicken då man inte kan se för att man är för glad. Som har drabbat mig på senare tid.

Kings of Leon, On call
Skulle det behövas är någon inte längre än ett telefonsamtal eller textmeddelande bort. Det känns tryggt och främmande. Någon gång tar jag upp det. Dig.

Florence Valentin, 16 ton
Fester vi har kort på, och ser relativt vackra ut. De där vi brottas och de där vi talar sanning. Det blev mycket sådant. Jag minns en balkong, en bil, scarfar. Sen har jag säkert glömt en massa med.

Salem al Fakir, It´s only you
Den svenska sommaren, som räddar oss gång på gång. Alltid nya ansikten. Samma cykel och jag längtar fram till nästa möte. Nästa du.

Moneybrother, It might aswell be now
En ordväxling jag aldrig har, de ord jag säger när jag är tyst. Sena nätter med valfri dryck talandes med mig själv och jag kan inte andas. Glödlamporna fladdrar och jag saknar tid. Allt står still, frisyrer kan vi strunta i. Helst kan vi vara skalliga. Ingenting spelar någon roll och det är ett sorgsligt dödläge vi skapar. Jag och mig själv, sommaren inte blir något annat än sommar. I bakgrunden hör jag en röst som inte talar i ord. Utan i känslor.

Jens Lekman, If i could cry (It would feel like this)
Årets bästa konsert bara för att det var tunnsått. Jag har inga problem med att gråta. Jag ger mig själv diplom dagligen för detta.

Robert Plant och Allison Krauss, Please read the letter
När hjärtat bultar fortare eller helt slutar med vad det egentligen ska göra. När det knarrar i golvet och gamla hjältar återvänder. Då vill jag inte förklara mer, alls.

The Shins, Australia
Livet förändras när man lyssnar på The Shins, sade Nathalie Portman. Jag är totalt benägen att hålla med. 2007 mer än någonsin.

Israel Kamakawiwo´ole, Over the rainbow
En gång stod jag där en regnbåge slutade, och saknade kamera. Annars skulle jag absolut kunna tänka mig att stå på ett tak och tänka över ett och annat. Aldrig ensam, kanske flyger vi lite drake med. En kamera ska jag nog kunna fixa fram. Utan vatten och med automatisk inställning på fantastiska bilder och ett underbart liv.

Neil Young, Ordinary people
För att jag fortfarande känner kamplusten brinna i mig, som en övervintrad hippie enligt många, så avslutar jag med dessa 18 minuter. För att drömmar och politik är ett och samma för mig. Jag har lärt mig att förstå det i år. Utan att vara en pamflett.

Det var det. 2007 och vi överlevde.